Människor som gör avtryck

Efter en fantastisk vecka i Norge, är intrycken många. Natur så vacker att man nästan tappar andan, och den ena vykortsbilden avlöser den andra då vi förflyttar oss genom fjordlandskapen. Men det som gjorde starkast intryck på mig, var berättelserna om människorna som levde, byggde och brukade gårdar på små platåer flera hundra meter över fjordarna. I Geiranger fick vi höra om gården Skageflå, där det fanns över 100 getter men där marken också stupade 250 meter rätt ner i fjorden, så att barnen måste bindas fast när föräldrarna var ute och arbetade. Gården Blomberg låg ännu högre med sina 452 meter över havet, och stigen upp till gården var både farlig och brant med sina 28 svängar utmed bergssidan. Och alldeles bredvid de kända fallen "sju systrar", ligger gården Knivsflå, den brukades ända till 1960-talet men de sista bofasta flyttade in till Geiranger 1898, då rasrisken ansågs för stor. Livet på dessa gårdar var både hårt och farligt och på just Knivsflå omkom under 1800-talet ett flertal människor i olyckor. Den sista var 15-åriga Oline Marte, som på väg hem från sätern ramlade över klippkanten.

Vad fick då dessa människor att ändå bosätta sig på dessa farliga och svåråtkomlliga platser? Marken var fantastiskt bördig och födde många djur, som i sin tur gav bonden ett överskott av kött, mjölk, smör och ost. Men jag tror det var något mer. För jag kan inte tänka mig att alla hade velat utmana naturen så mycket för att leva lantbrukarliv. De var nog människor med en extra entreprenörsådra och äventyrslusta som hamnade här. Ibland kanske kombinerat med att man av någon anledning gjort sig "omöjlig" där man tidigare bott. Men ändå...

Jag är i alla fall full av beundran inför dessa människor som i en tid när bekvämligheter som elektricitet, motordrivna fordon och rinnande vatten inte existerade, valde att leva isolerat med sina familjer på en klippkant flera hundra meter över havet. Bara tanken får mig att känna en stor beundran och respekt, framförallt för de kvinnor som födde, fostrade och ibland också begravde sina barn på dessa platser. Det sätter mina egna tankar i ett annat perspektiv när jag funderar på om jag ska våga ta steget till att förverkliga en idé. Vad är det farligaste som kan hända? Knappast handlar det om att jag ska riskera mitt eller min familjs liv, så som familjerna på dessa gårdar gjorde. Det handlar mer om att kanske få lite mindre pengar ett tag, få jobba lite mer eller bara våga kliva utanför det invanda och trygga. Ibland måste man ställa sig de där lite jobbiga frågorna. Gör jag det jag verkligen vill? Om inte, varför gör jag inte det? Vad är jag i såfall rädd för? Ramla över kanten, eller...?

Jag tror att vi alla mår bättre, är gladare och mer tillfreds med livet om vi gör det vi verkligen vill! Även om det ibland kan kännas läskigt att våga kliva utanför det trygga och invanda.

Gården Skageflå i Geirangerfjorden

De sju systrarna och till höger ligger gården Knivsflå...