Omtag och ny blogg

Var sak har sin tid brukar jag säga. Och för mig är det så. Sista halvåret har jag jobbat med att behandla människors onda och besvärliga kroppar. Fokus i mitt företagande är idag andra människors välbefinnande. Fortfarande brinner jag för värdedrivna organisationer och berättelsernas betydelse för varumärken och företag. Men det som får mitt hjärta att sjunga och slå små volter, är att få vara med på människors resa mot bättre hälsa och personlig utveckling.

Därför fortsätter mitt bloggande på Hälsofokus - inspiration, fakta och hjärtevärmande  berättelser.
Tack alla för att ni har läst mina texter och varmt välkomna till den nya bloggen. Den kommer att fyllas med texter om sådant som inspirerar mig, nya rön och fakta om vårt välbefinnande och självklart delar jag med mig av hjärtevärmande berättelser som kommer i min väg.

Med kärlek och värme! Ann

Gå vidare med lätta steg

"Släpp det där och gå vidare". Har du hört det förut? Så självklart och enkelt det låter. Men så oerhört svårt det kan vara. Vi kan till och med vara övertygade om att vi har gjort oss av med gammalt skräp, men fortsätter likväl att bära omkring på det. Människor vi har blivit sårade av, situationer som gjort oss rädda och ledsna, perioder i livet då självkänsla och självförtroende fått sig en törn och dagar då livet bara har känts tungt och svårt. Vi har alla varit där. Mer eller mindre och i olika långa perioder. De har ofta fått oss att utvecklas och växa. Men de kan också hindra oss. Om vi fortsätter att bära det med oss. Och då menar jag inte som den lärdom vi har fått. Utan som en tung väska. Den som ger ont i axlarna och tycks vara i vägen hela tiden.

Varför har vi så lätt för att fortsätta "älta" gamla oförrätter. Och varför låter vi dåliga chefer, mobbande skolkamrater och olycklig kärlek hindra oss på vägen framåt. De har väl gjort nog? Släpp det och gå vidare. Med lätta steg. Annars kan du faktiskt bli sjuk. På riktigt. Och tvärt om. Släpp, gå vidare och må bättre. Vi är inte fysiskt byggda för att bära flera ton på ryggen och axlarna varje dag.

Jag tror inte vi ska lägga för mycket tid på det som har varit. För det har ju faktiskt redan varit. Och jag är här. Mitt i livet och på väg framåt. Det är här min energi och kraft behövs.

Ta med dig de lärdomar dina upplevelser gav. Du vill ju inte hamna i samma situation igen. Men låt det sen vara. Sätt punkt. Skutta vidare med hopplasteg och ett bubblande skratt i bröstet :)

                                          Underbara, underbara små vårblommor!

Vardagslycka eller var dags lycka

För mig är den så viktig. Lyckokänslan här och nu. I det lilla lika väl som det stora. Det kan vara lycka över att jag vaknar med träningsvärk. För det betyder ju att jag kan använda min kropp. Eller när jag hittar den första ludna lilla blåsippeknoppen i trädgården och blir alldeles varm i hjärtat. Och när jag stoppar näsan i vårens första soltorkade tvätt, är känslan ren och skär lycka. En promenad med hunden eller ridtur på hästen i skogen, ger en känsla av samhörighet som får hjärtat att sjunga. det är här vi måste börja. Att känna lycka här och nu. Mitt i livet vi lever. Istället för att vänta på att den ska komma när vi äntligen fått allt det vi önskar oss.

Ta vara på var dags lycka, blev dagens ord från mig <3

En riktig hästkille

Igår var jag och dottern på Gothenburg Horse Show. En av programpunkterna var en clinic med dressyrryttaren Patrik Kittel. Han skulle rida två av sina hästar, en yngre och en lite äldre tävlingshäst samtidigt som han berättade för publiken hur han tränar sina hästar. Det han sa var intressant och lärorikt. Det var också fantastiskt roligt att se två så fina och svenskfödda hästar som dessutom var mor och dotter. Men den stora behållningen var hur Patriks kärlek till hästarna genomsyrade allt han sa och gjorde. Orden nästan stockade sig när han beskrev hur han fick rysningar av välbehag varje gång han red Deja, den äldre av hästarna. Och skrattet kom gång på gång när han beskrev hur fantastiska de var att arbeta med. Han berömde och log med hela ansiktet så fort de gjorde vad han bad om.

Med stor ödmjukhet inför sin egen insats och insikt om sina brister som ryttare, berättade han om hur han med stor envishet och ännu större kärlek till hästarna, har tagit sig dit han är idag. Och att han fortfarande får öva varje dag på sina svagheter som ryttare. Hur stunderna när häst och ryttare är i totalt samspel blir till ren lycka. Glädjen i rösten och de små fnissen som hela tiden bubblade fram, fick alla i publiken att fnissa med.

De som visar ödmjukhet och respekt för andra, tycks liksom lysa av sig själva. Vad de än sysslar med. Patrik Kittel är en av dem. Dessutom är han en riktig hästkille.

Nya vägar

Nu var det länge sen jag skrev på bloggen. Inte för att det saknats berättelser utan mer för att energin har behövts till annat. Men nu är jag tillbaka.

Det senaste året har livet börjat ändra riktning. Inte så att jag tänker flytta eller byta man, nej, mer som att hjärtats röst har blivit tydligare. Och vänligt men bestämt säger åt mig att lyssna. Det har blivit början på en resa som söker sig nya vägar. Troligtvis kommer den delen av mitt liv få mer utrymme här i fortsättningen. Men jag kommer också fortsätta berätta historier som kommer i min väg. Jag hoppas du vill vara med.

Det som är så spännande med att välja att lyssna till sin inre röst är att allt tycks ordna sig. Saker som känns svåra att genomföra kan helt plötsligt lösa sig hur enkelt som helst när själens röst får leda framåt. Allt liksom bara faller på plats.

Som när jag som av en tillfällighet hittar boken Den magiska gnistan av Kajsa Ingemarsson där hon är inne på samma tankar. Och när en god vän senare samma vecka berättar om en fantastisk bok hon läser och som heter... Den magiska gnistan. Eller som när det dyker upp en annons om en kurs med bara två platser kvar till mig och Karin just den helgen vi båda kan. Som så småningom ledde vidare till att vi båda nu är Reiki Masters. Eller hur jag "ramlade" över Horstmanntekniken, hittade Eva Klingström på Omtanken , blev uppsagd och nu är på väg att bli Horstmannterapeut. Vilka fantastiska och spännande möjligheter som öppnar sig när själens röst når genom bruset. Och så mycket närmare vi kommer oss själva.

Så våga lyssna till själens röst och lita på den vägledning du får.

En halv BH i julklapp

Den här historien fick jag höra mitt i julstöket och blev varm i hjärtat. En kvinna som brukar komma till ett soppkök, hade ont i sin rygg. Hon hade precis ha fött ännu ett barn och fick tigga pengar till sig och sin familj för att de skulle klara sig. Med ett spädbarn ständigt i famnen och en tung byst, började smärtan i rygg och axlar bli svår. En äldre dam som hjälpte till i köket insåg att en BH skulle avlasta och hjälpa mot smärtan. Kvinnan hade aldrig haft en BH på sig, men gick med på att åka och handla en i veckan efter. En diakon som talade kvinnans modersmål hjälpte till med språksvårigheterna och lovade att följa med. Affärsinnehavaren informerades om att de skulle komma och att kvinnan troligtvis aldrig hade haft en BH på sig och antagligen skulle känna sig obekväm med att klä av sig inför andra.Väl i affären blev de fantastiskt bemötta. En bekväm och stödjande BH provades ut. Då frågar affärsinnehavaren om det är kallt där kvinnan bor. När hon bekräftar att det är så, får hon en varm och skön pyjamas och ett par varma sockor med i sitt paket. Efter inköpet går de tre kvinnorna på ett café. Förundrat och tacksam berättar den nyblivna mamman att det är första gången hon någonsin är på ett café.

Den äldre damen berättar om kvinnan och BH köpet för en väninna. Denna föreslår då att de istället för den vanliga lilla julklappen till varandra, betalar halva BHn var. Och så får det bli.

En solskenshistoria om hur två äldre väninnor får en halv BH var i julklapp, en affärsinnehavare gör en insats utöver vad som förväntas och en mångbarnsmamma som får sin första BH och sitt första cafébesök på en och samma dag.

Att ge gör gott på så många plan. God och fridfull Jul önskar jag er alla!

När livstråden brister stannar tiden för en stund

Och orden tar paus. Ger sorgen utrymme att finnas till. Vår pappa-farfar-svärfar dog för några veckor sedan efter en hjärtinfarkt. Somnade in med sönerna vid sin sida. Han blev 85 år och klarade sig utan hjälp ända till de sista dagarna. Det är så det borde få vara för alla. Ändå är sorgen och saknaden stor. En älskad person finns inte hos oss mer och han kommer alltid fattas oss. Nu väntar begravning på luciadagen och det känns fint att få ta avsked en dag när ljus och sång lyser upp vintermörkret.

Det är tyvärr inte den enda livstråd i min närhet som har brustit. En omtyckt kollega fick i förra veckan ge upp kampen mot sin cancersjukdom. En ung kvinna mitt i livet. Älskad hustru och älskad mamma till tre små barn. Hon borde också ha fått bli 85!

Många är vi som har följt Carolinas blogg under hennes kamp mot sin sjukdom. Förbannat cancern men också beundrat Carolinas förmåga att hela tiden leva livet fullt ut. Att se det positiva i varje stund och aldrig låta sjukdomen ta över hennes liv. Vi hoppades så att hon skulle klara det. Efter operationen i höstas var ju cancern borta. Ändå kom den tillbaka. Och sen gick det så fort. Nu blir det två begravningar på en vecka. Den ena som en sorglig men naturlig avslutning på ett långt liv. Den andra så onaturlig och fel som det bara kan bli.

Samtidigt måste vi hjälpas åt att minnas både farfar Sten och Carolina som de älskade människor de var. Prata om alla roliga och fina minnen vi har. Bära med oss dem i hjärtat som den värdefulla skatt de är. Sen måste vi låta tiden och livet fortsätta. Och låta orden hjälpa oss att hålla deras minnen levande. Det är vi skyldiga både dem och oss själva.