En halv BH i julklapp

Den här historien fick jag höra mitt i julstöket och blev varm i hjärtat. En kvinna som brukar komma till ett soppkök, hade ont i sin rygg. Hon hade precis ha fött ännu ett barn och fick tigga pengar till sig och sin familj för att de skulle klara sig. Med ett spädbarn ständigt i famnen och en tung byst, började smärtan i rygg och axlar bli svår. En äldre dam som hjälpte till i köket insåg att en BH skulle avlasta och hjälpa mot smärtan. Kvinnan hade aldrig haft en BH på sig, men gick med på att åka och handla en i veckan efter. En diakon som talade kvinnans modersmål hjälpte till med språksvårigheterna och lovade att följa med. Affärsinnehavaren informerades om att de skulle komma och att kvinnan troligtvis aldrig hade haft en BH på sig och antagligen skulle känna sig obekväm med att klä av sig inför andra.Väl i affären blev de fantastiskt bemötta. En bekväm och stödjande BH provades ut. Då frågar affärsinnehavaren om det är kallt där kvinnan bor. När hon bekräftar att det är så, får hon en varm och skön pyjamas och ett par varma sockor med i sitt paket. Efter inköpet går de tre kvinnorna på ett café. Förundrat och tacksam berättar den nyblivna mamman att det är första gången hon någonsin är på ett café.

Den äldre damen berättar om kvinnan och BH köpet för en väninna. Denna föreslår då att de istället för den vanliga lilla julklappen till varandra, betalar halva BHn var. Och så får det bli.

En solskenshistoria om hur två äldre väninnor får en halv BH var i julklapp, en affärsinnehavare gör en insats utöver vad som förväntas och en mångbarnsmamma som får sin första BH och sitt första cafébesök på en och samma dag.

Att ge gör gott på så många plan. God och fridfull Jul önskar jag er alla!

När livstråden brister stannar tiden för en stund

Och orden tar paus. Ger sorgen utrymme att finnas till. Vår pappa-farfar-svärfar dog för några veckor sedan efter en hjärtinfarkt. Somnade in med sönerna vid sin sida. Han blev 85 år och klarade sig utan hjälp ända till de sista dagarna. Det är så det borde få vara för alla. Ändå är sorgen och saknaden stor. En älskad person finns inte hos oss mer och han kommer alltid fattas oss. Nu väntar begravning på luciadagen och det känns fint att få ta avsked en dag när ljus och sång lyser upp vintermörkret.

Det är tyvärr inte den enda livstråd i min närhet som har brustit. En omtyckt kollega fick i förra veckan ge upp kampen mot sin cancersjukdom. En ung kvinna mitt i livet. Älskad hustru och älskad mamma till tre små barn. Hon borde också ha fått bli 85!

Många är vi som har följt Carolinas blogg under hennes kamp mot sin sjukdom. Förbannat cancern men också beundrat Carolinas förmåga att hela tiden leva livet fullt ut. Att se det positiva i varje stund och aldrig låta sjukdomen ta över hennes liv. Vi hoppades så att hon skulle klara det. Efter operationen i höstas var ju cancern borta. Ändå kom den tillbaka. Och sen gick det så fort. Nu blir det två begravningar på en vecka. Den ena som en sorglig men naturlig avslutning på ett långt liv. Den andra så onaturlig och fel som det bara kan bli.

Samtidigt måste vi hjälpas åt att minnas både farfar Sten och Carolina som de älskade människor de var. Prata om alla roliga och fina minnen vi har. Bära med oss dem i hjärtat som den värdefulla skatt de är. Sen måste vi låta tiden och livet fortsätta. Och låta orden hjälpa oss att hålla deras minnen levande. Det är vi skyldiga både dem och oss själva.