Och det berättades om människor som gått flera kilometer den natten då träden ramlande som plockepinn runt dem. Om de som i dagar blev isolerade utan kontakt med omvärlden. Och om hur människor i krissituationer ställer upp och hjälper varandra som de aldrig gjort förut. I vår by samlades alla vuxna som ägde och kunde hantera en motorsåg hos grannen. Med hjälp av deras hjullastare som tog emot och lyfte undan de kapade stammarna, arbetade man sig fram längs vägen. Nästan en hel dag tog det. Men sen var de tre kilometrarna ner till den större vägen framkomlig. Då hade de sågat sig igenom flera hundra träd.
Den här gången blev inte förödelsen så stor. Visst föll det en massa träd och även vi blev strömlösa för en stund. Men efteråt kändes den trasiga telefonledningen lite bagatellartad. Det gör den inte längre. Med urusel mobiltäckning börjar det nu bli rätt frustrerande. Efter tolv dagar utan fast telefon och internetuppkoppling inser vi hur mycket vi saknar det. Senaste budet från Telia är den 26 november. I det stora hela en bagatell. Allt går ju att lösa på andra om än på lite krångligare sätt.
Så istället för att bli mer frustrerad väljer jag att se det som en lärdom. När saker inte blir som jag har tänkt finns det ofta en mening med det. Jag får helt enkelt hitta nya lösningar på mina problem. Därför ägnas dagens lunch åt att blogga från mobilen. Och kvällen kan jag ägna åt att mysa i soffan med maken. En mysig fredag önskar jag er idag!
