Det så viktiga avslutet

I veckan fick jag höra två helt olika historier av människor som valt att byta arbetsgivare. Jag har hört dem förut av andra och jag tror ni har hört dem också. Båda sade upp sig för att de ville utvecklas vidare och få nya utmaningar i livet. Båda ville dock också avsluta sina arbetsuppgifter på bästa sätt och hjälpa till med en smidig och enkel överlämning till sina efterträdare. De kände att det var viktigt att de skötte dessa avslut bra och professionellt på alla vis. Deras arbetsgivare hanterade det dock på två helt olika sätt...

Den första gratulerade sin medarbetare till det nya jobbet och tyckte det i och för sig det var tråkigt att han inte såg några utvecklingsmöjligheter inom företaget, men hoppades att de skulle kunna fortsätta samarbeta på något sätt i framtiden. De hade ju varit så nöjda med hans arbetsinsatser. Själv undrade han lite oroligt om de inte var rädda för att han skulle ta med sig kontakter och arbetsmetoder han hade arbetat upp. Då svarar hans chef att de var de inta alls oroliga över. Skulle han tvärtemot vad de trodde ändå göra något som inte var etiskt eller moraliskt rätt, var det ju hans val. Stärkt i både sin yrkesroll och som människa ser denne person nu fram emot att avsluta sina nuvarande arbetsuppgifter, samtidigt som han ser fram emot en ny början. Han kommer dock aldrig säga ett enda ont ord om sin tidigare arbetsgivare och kommer  alltid fortsätta vara en ambassadör för dem och deras verksamhet.

Den andre arbetsgivaren bad sin medarbetare att genast plocka ihop sina saker och lämna arbetsplatsen med omedelbar verkan. Trots att hon inte ens gick till en konkurrerande verksamhet. Det fanns inte utrymme alls för att få slutföra påbörjade uppgifter eller förbereda en smidig överlämning till sin efterträdare. Den medarbetaren blev inte bara tilltufsad som människa, utan började också tvivla på sin yrkesskicklighet och förmåga. Jag betvivlar att hon kommer rekommendera någon att söka jobb i det företaget.

Med dessa två historier vill jag visa på värdet av det så viktiga avslutet. Arbetsgivaren måste se att kan vi inte få våra medarbetare att stanna kvar, ligger problemet hos oss och inte hos dem. Vill de ändå sluta måste vi stötta dem i det. Och är det företagen som av olika anledningar säger upp sina medarbetare, är avsluten ännu viktigare. För medarbetare som slutar sin anställning med en bitter och besk smak i munnen kommer att kosta betydligt mer än den tid, engagemang och de åtgärder man kostar på dem som slutar med en god relation till sin arbetsgivare. Så hur svårt kan det vara?? Det handlar om de värderingar som präglar organisationens identitet och kultur, men framförallt handlar det om organisationens varumärke. Och det handlar om att allt vi gör blir en del av bilden vi ger. Vill vi ha de bästa medarbetarna? Ja, då gäller det inte bara att ha lockande platsannonser, bra introduktionsprogram eller trevliga personalaktiviteter. Det handlar definitivt också om att göra bra avslut.

Ha en härlig dan före dan, nu ska jag återgå till mandelmusslebaket!

Julgransstories del 2

Min svärmor hade en förunderlig förmåga att få julgranarna att trivas. Jag tror att så gott som alla sköt nya skott under hennes omsorger. Det har aldrig hänt någon av våra granar... Ett år hade vår gran inte mer än en handfull barr kvar på annandagen. Och betänk då att den endast hade varit i vårt hus i tre dygn! Den måste ha varit ett måndagsexemplar. De jular som vi har haft hundvalpar, kattvalpar och människovalpar har våra julgranar av naturliga valpskäl levt ett farligt liv. Det har klättrats i, smakats på och krypits under granarna som med varierande resultat klarat sig från dessa äventyr. Men förra året fanns inte en valp i sikte. Granen var färdigklädd och stod så grön och grann i vårt vardagsrum. I andra änden satt hela familjen och beundrade den vackra skapelsen. Då börjar den som i slowmotion röra på sig och sakta välta in mot rummet. Vi sitter allihop och bara tittar utan att tro våra ögon när granen med en liten duns ramlar i golvet. Hunden tittar på oss och försöker med både blickar och kroppsspråk säga att han denna gången är fullständigt oskyldig. Som tur var hade granen bara valpvänligt pynt, så efter att skrattande ha ställt upp den igen, såg den nästan ut som innan.

Ett annat år var det en aning hektiskt dagarna innan jul. Båda föräldrarna jobbade långa dagar och de tonåriga barnen hade mycket med skola och träningar. Det resulterade i att det mesta av julpyntandet fick ordnas kvällen innan julafton. När det är dags att ta in granen kan jag inte hitta julgransfoten. Jag brukar alltid förvara den på samma plats men den var spårlöst försvunnen. Smått hysterisk river jag ut allt nere i källarförrådet, då en minnesbild dyker upp. Jag springer upp och ringer maken. Jo, mycket riktigt vi slängde den året innan eftersom den var sönder och därför skulle vi köpa en ny på rean i januari... Snälla grannar som skulle vara borta över jul lånar ut sin fina designade julgransfot och så var det problemet löst. För denna jul i alla fall. Så var det dags att ta fram pyntet. Det förvarar vi alltid i kökssoffan. Men jag kan inte hitta julgransbelysningen. Ringer maken igen och skrattande konstaterar vi att, jo, den slängde vi också förra året och skulle köpa en ny på rean... Maken fick med ett begränsat urval köpa en ny belysning hos Ica, på vägen hem och till slut var även detta årets gran på plats. Förra året skulle jag byta de röda kulorna mot silverfärgade. Inköpta på rea hade jag lagt undan dem inför julen. Och så bra att jag inte för mitt liv kunde hitta dem den 23 december. Det fick bli röda kulor även förra året och i maj hittade jag de silverfärgade i gästrummets byrå. Där är de inte kvar och kanske ska jag redan i dag börja leta efter dem så de är på plats nästa söndag :)

Nu fortsätter jag att njuta av advent och gör bara det jag har lust med. Det hoppas jag att ni gör också!

                                                  Årets utegran en tidig decembermorgon

En inspirerande föreläsning

I torsdags var jag i Göteborg och lyssnade på Gunnel och Marie från Värdeakademin som föreläste hos Sveriges kommunikatörer. De pratade om Värdedrivna organisationer och Värdedrivet ledarskap. Om att de värderingar vi har är viktiga för oss själva men också oerhört viktiga för våra organisationer. För om vi inte delar värderingarna med de företag eller organisationer vi jobbar i, är kunder hos eller har en annan relation till, blir det inte äkta och oftast inte bra. I alla fall inte så bra eller effektivt som det skulle kunna vara.

Många tycker det här låter luddigt och inte särskilt affärsmässigt, men inget kan vara mer fel. För även om inte värderingarna i sig går att omsätta i kronor och ören, går effekterna av deras arbete desto lättare att mäta. För om människor varje dag går till jobbet med hela sitt hjärta, gör de med allra största säkerhet ett bra jobb. De är engagerade, känner sig delaktiga och vill utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt. Och de gör gärna det där lilla extra för att utveckla sig själva och sin verksamhet. En arbetsplats med sådana medarbetare blir effektiv och lönsam. Men om alla medarbetare går till jobbet och lämnar en del av sitt hjärta hemma för att det inte riktigt känns bra på jobbet. Då blir det många hålrum i företagets hjärta. Och vi behöver inte vara matematiker för att inse att det kommer påverka både effektivitet och resultat.

Därför kan det vara klokt i varje organisation eller företag att fundera på, var står vi i förhållande till våra värderingar. Och var står våra kunder. Finns det en samstämmighet i våra värderingar eller säger vi något vi faktiskt inte känner eller kan stå för? Isåfall känns inte det vi säger äkta och vare sig medarbetare eller kunder känner den samhörighet med företaget som vi vill eller skulle behöva för att nå våra mål och visioner.

 Det här pratar jag själv ofta om då corporate storytelling mycket handlar om att hitta de värderingar som är grunden i ett företag eller organisation. Och att sedan fylla dessa värdeord med berättelser som tydligt gestaltar vad de verkligen betyder för just oss. Berättelser hämtade ur organisationens verklighet. Från historien om hur det började, från medarbetare, kunder, ägare eller andra som vi möter. Om här och nu eller framtiden. Värderingar är viktigt. Och det här är på riktigt!

Julgransstories del 1

Berättelser om julgranar finns det många i vår familj. Den ena värre än den andra. Många gånger har det gått åt både tårar och fula ord när julgranarna ska huggas, kläs och sedan kastas ut. I vår familj har vi både utegran och innegran. Utegranen ska upp till första advent och innegranen får inte komma in förrän den 23.e. Det där med innegranen är jag inte riktigt överens med maken och sonen om. Men de är traditionspoliser båda två och numera är faktiskt sonen värst. Införskaffa gran är makens uppgift. Tillsammans med hunden. Det är viktigt. För om inte granen faller övriga familjen i smaken beror det alltid på att hunden har valt ut den. Ett år slog vår utegran alla fulhetsrekord. Grannarna tutade och vinkade glatt, jag skrattade så tårarna rann och barnen tröstade fadern med orden att ; den ser nästan ut som en gran när det är mörkt och lamporna lyser.

Ett annat år hade fadern hittat julgranen med stort J. Den märks ut och skulle senare fraktas hem till vardagsrummet. Dagen före julafton går maken ut för att hugga den utvald skönheten. Då är den borta!! Kvar står en liten stubbe som visar att granen mycket riktigt har stått där och sannolikt nu står i någon annans vardagsrum. Med fullt av snö på alla andra granar går det inte att se hur de ser ut, och kvar står endast alternativet att åka till stan och köpa en gran. Dagen före julafton är urvalet något begränsat, men vänder man den grenlösa sidan mot väggen och hänger i rikligt med pynt, går det rätt bra ändå. Maken blir dock åter lite upprörd då "hans" gran stolt visas upp av vår äldre granne :)

Förra året var första gången våra barn bodde i egna hem och därmed skulle ha sin första riktiga egna gran. Sonen som bestämt vurmar för traditioner, började tidigt att leta gran. Sambons syster och man har egen skog och det blev flera granletar turer där. En tävling med en kompis inleddes om vackraste granen och letandet blev plötsligt blodigt allvar. Sonen vann tävlingen med en gran som närmast kan liknas vid en disneygran. Vid, jämn, tät och fantastiskt vacker. I år har tävlingen trappats upp. Flera kompisar är involverade och skickar kort på presumtiva tävlingskandidater. Skulle tro att det endast är barn uppväxta på landet som får så här något udda intressen... :)

Fler tokiga granhistorier kommer i julgransstories del 2

En adventshistoria

Så här i adventstid tänkte jag dela med mig av små berättelser med doft av kanel, smak av saffran eller känslan av nyfallen snö under skorna. Den här har rätt många år på nacken då mina barn fortfarande studsade upp ur sängen för att se julkalendern varje morgon. Detta år hade jag hämtat inspiration till adventspysslet ur ett julmagasin fyllt av vackra reportage med juliga bilder och läckra recept. I ett av dem hälsar de på hemma hos Ernst. Ja, ni fattar vilken Ernst. Barfota i hemstickad ylletröja visar han sitt julpyntade hem och delar med sig av juliga tips. Samt ett recept på pepparkakor som han fått av sin farmor. Extremt lättkavlade, lydde beskrivningen.

Jag säger det direkt, jag har aldrig varit någon pepparkakebagerska. Jag har aldrig behövt vara det då min svärmor alltid bakade med barnen när de var små och skickade med fyllda burkar då vi hämtade dem. Tunna, gyllenbruna och fantastiskt goda. Efter ett katastrofalt försök till att göra en pepparkakemodell av gården vi bodde på några år tidigare, hade min pepparkakekarriär legat i dvala. Den gången fick både småfåglar och andra utomhusdjur äta pepparkakebräck länge, och mina barn berättade om och om igen historien om hur mamma slängde den halvfärdiga pepparkakegården i golvet. Och det var precis som sonen sa, den var inte så fin, och oj, vad många fula ord mamma kunde.

Nu var det dock dags igen. Älskade lilla svärmor hade börjat bli dement och bakade inte längre, och med Ernst som intygade att farmors recept var det bästa av alla, kunde det ju inte bli fel.

Glatt sjungandes julsånger satte vi igång. Degen hade vi gjort dagen innan. Nu skulle här bakas pepparkakor så de räckte hela julen. Snart inser vi att degen är allt annat än lättkavlad. Den fastnar på allt. Och då menar jag verkligen allt. Trots mängder av mjöl på bakbordet vill degen inte samarbeta. Skrattande och vita av mjöl bakar vi årets mest originella pepparkakor. Tjocka och formade av fingrarna till  bollar och andra okavlade former lyckas vi fylla några plåtar innan resterna av degen hamnar i komposthinken. Goda var de som tur var, och när de var slut fanns det nya att köpa i affären. Sen dess har jag inte bakat några pepparkakor, och varje år frågar barnen skrattande om vi inte ska göra pepparkakor efter Ernsts förbaskade farmors recept :)

                                            Foto: Fotoakuten

Att möta någon där han är

På ett vårdboende i småland hade en gammal man precis flyttat in. I hela sitt liv hade han bott på sin gård, men nu hade den tilltagande demensen gjort att det inte längre var möjligt. Omställningen var stor och gjorde mannen orolig och förvirrad. Speciellt på kvällarna när han skulle komma till ro blev det besvärligt. Både för honom och personalen. Han larmade i ett, och undrade när han skulle gå hem för han var trött. Dessutom var inte hönsen instängda och hästen hade inte fått kvällshö. Och katterna. Hade dom verkligen fått sin mjölk efter att kvällsmjölkningen var klar.

Personalen förklarade tålmodigt att han inte hade några djur längre och att han bodde här, så han behövde inte oroa sig. Det lugnade inte mannen ett dugg, utan han fortsatte att trycka på sitt larm och fråga när han fick åka hem. Det började bli bråttom se, för klockan var sent. Snart konstaterade man att mannen inte sov så bra och skötersorna skulle prata med läkaren när denne kom senare i veckan. Kanske behövde den gamle mannen en insomningstablett.

Den kvällen var det andra undersköterskor som jobbade. En av dem, Stina fick i uppgift att hjälpa mannen i säng. Återigen började han oroa sig över sina djur och över att han inte riktigt kände igen sig. Stina visar då hans egna möbler och frågar om han inte känner igen dem. Jo, det gör han. Ja, men då är du ju hemma svarar hon. Mannen nickar och lugnar sig en kort stund. Sen frågar han oroligt om djuren. Hönsen som det ska  stängas om, korna ska mjölkas och hästen ska tas in. Lugn säger Stina, det ordnar jag. Hur många höns ska där vara när jag räknar i dem? 8 plus tuppen svarar mannen. Jaha, och tar jag in hästen före eller efter att jag mjölkar korna, frågar Stina. Före blir bra svarar mannen och ge honom en näve havre också. Stina stoppar om mannen och går ut för att hjälpa fler med nattbestyren. Efter en timme kommer hon tillbaka till den gamle mannen och talar om att nu är korna mjölkade, hästen är inne och verkade glad över den extra havren. Sen visar hon korgen med ägg som hon har plockat hos hönsen och försäkrar att alla är inne så att räven inte kan ta dem. Mannens ansikte lyser av tacksamhet och Stina ger honom en klapp på kinden innan hon tar tillbaka äggen till köket. Mannen sover sedan gott hela natten i trygg förvissning om att allt är som vanligt igen.

Det här är en underbar historia som talar om vikten av att möta varje människa där hon eller han är. Den visar också hur viktigt det är för människor som är beroende av andra att bli lyssnade på och att de möts där de är just då. Jag hoppas alla som blir gamla eller sjuka får mötas av medmänsklighet, respekt, och att all vårdpersonal är som Stina.

                                           Rabatthöns :)

Om att sprida glädje till andra

Läste för några dagar sen på facebook där en ung kille hyllade en busschaufför. Han hälsar alltid på alla resenärer med ett leende när de kliver på bussen. Ibland berättar han en rolig historia eller små visdomsord på vägen. För ett tag sen hade han satt på högtalarna och meddelade; Viktigt meddelande: glöm inte att ni är underbara och älskade för den ni är! Ha en bra dag.

Vilken glädjespridare! Killen som skrev inlägget blev alltid på gott humör när det var den här mannen som körde bussen och ville att västtrafiken skulle meddela honom det, vilket de lovade göra. Det mest fantastiska i den här historien är dock att detta inlägg har mer än 100 kommentarer där andra passagerare instämmer i hyllningen och där de flesta delar med sig av små stories om hur han på olika sätt har förgyllt även deras dag. Jag hoppas verkligen att han får läsa alla dessa inlägg och fortsätter vara den glädjespridare han är. Jag hoppas och tror också att det  inspirerar andra till att dela med sig lite extra av leenden och vänliga ord. För det fina med att sprida positiv energi, är att det smittar och alltid ger något tillbaka.

Själv tänker jag le lite extra mot dem jag möter idag. För visst blir man glad av att både ge och få ett leende?!

 

 

 

Det börjar dra ihop sig...

...Till författandet av det årliga julbrevet. En tradition sedan 15 år. Till en början för att släkt och vänner långt borta skulle få en summering av vad som hänt i familjen under året som gått. Numera skickar vi knappt några vanliga julkort, de flesta får ett julbrev istället. Varje år i slutet av november börjar jag fundera på vad som har hänt sedan det förra skrevs för att sedan börja med  "Hej kära vänner i juletid...".

Och så läser jag det senaste och ofta något till. Förra året läste jag dem alla. Skrattade och grät om vartannat och insåg vilken skatt dessa julbrev är. En dokumentation över stort och smått som har hänt i vår familj. Nästan hela våra barns uppväxt, idrottskarriärer, skolgång, nya jobb, pojk- och flickvänner, allt finns det där. Jag hoppas de också kan skratta och gråta precis som jag gjorde när de får dem.

I år är det första året där ingen av dem har bott hemma. En ny fas i livet, men inte innehållslöst för det. Vi har gjort massor av saker. Tillsammans med våra barn och deras sambor, bara själva eller med goda vänner. Var sak i livet har sin tid. Skriv ner det som har hänt så du inte glömmer, lev i nuet och njut av livet, men glöm inte att drömma om framtiden också. Och varför inte börja med ett julbrev, jag lovar att du inte kommer att ångra dig :)

Händer som berättar

För ett tag sedan fick jag höra om en äldre kvinna som inte hade vävt på många år men som nu skulle väva fina linnedukar till sina barnbarn. Vävstolen stod och väntade i ett av rummen de inte längre använde. När hon ska sätta upp varpen är det helt tomt i huvudet. Hon minns inte hur man gör! Håller hon på att bli dement, tokig eller vad har hänt? Frågorna virvlar runt i huvudet samtidigt som tårarna trillar utför kinderna. Det här har jag ju kunnat göra i sömnen kvider hon och blundar. Då börjar händerna berätta. Fortfarande med ögonen slutna känner hon hur händerna tar kommandot och berättar hur hon ska göra. Snart jobbar fingrarna lika flinkt som aldrig förr och hela hon fylls av glädje. Framåt kvällen är vävstolen åter redo och damen tittar förundrat och tacksamt på de knotiga och rynkiga gamla händerna som besitter en sådan kunskap och visdom.

Själv har jag varit med om detta flera gånger. Hur minnet inte riktigt hittar den tidigare kunskap jag vill komma åt. Men när jag blundar och "bara gör", vet mina händer precis hur det ska vara och berättar det för mig. Det har varit hur jag spelar piano, kastar lasso och nu senast hur jag stickade det där mönstret på halsduken som inte blivit färdig på länge. Jag hoppas mina händer kommer fortsätta berätta saker och hjälpa mig när det behövs. Vad berättar dina?

                                                       Foto: Cgarbiano

En söt liten berättelse i väntan på advent

Härom dagen jobbade jag i Stockholm och i väntan på tåget hem gick jag och tittade i julpyntade skyltfönster. Plötsligt står jag utanför ingången till det anrika varuhuset PUB och minns en historia som min föräldrar berättat många gånger.

De var unga och åkte in till Stockholm för att julhandla med sin lilla dotter. Den lilla flickan tyckte det var spännande och var så fin i vit kappa med pälskrage och röda läderstövlar. Julskyltningarna i de stora skyltfönstren glittrade, blinkade och var fantastiska att se. En tur in på varuhuset PUB skulle också hinnas med. Det var trångt på det stora varuhuset och från att ha gått bredvid dem och hållit mamma i handen, är den lilla flickan helt plötsligt borta. De ropar, letar och blir räddare och räddare. Var har hon tagit vägen? Tänk om någon har rövat bort henne?? De rusar mot utgången och ser att det står fullt med människor utanför de stora skyltfönstren vid ingången. Plötsligt ser de ett par små röda stövlar utanför en liten dörr. Dörren leder in till ett av skyltfönstren och där bland all den fina julskyltningen står en liten flicka i vit kappa med pälskrage, utan röda stövlar och vinkar skrattande till människorna utanför. De trodde alla att hon tillhörde årets julskyltning.

Resten av dagen höll föräldrarna den lilla flickan hårt i handen. Själv hade hon inte hunnit bli rädd, utan tyckte nog bara att det var ett fantastiskt äventyr att få vara bland alla julsaker och vinka till människorna utanför fönstret.

Nu fick historien ett lyckligt slut och det var tur att hon hade lärt sig att man tar av sig stövlarna innan man går in någonstans, så att hon hittades så fort. Berättelsen är alldeles sann och när jag stod där utanför samma julsmyckade skyltfönster kunde jag nästan se den lilla flickan stå innanför och vinka. Och även om jag inte minns hur det kändes, kan jag alltid skryta med att jag har stått i skyltfönstret på PUB och vinkat till människorna utanför :)

                                     
                                          Kan ni se den lilla flickan stå och vinka? :)

               Stockholm var så vackert när denna kyliga novemberdag övergick i kväll

Att röra ett slumrande minne och hjärta

Igår berättade min dotter att hennes hund, Hero idag skulle följa med till hennes praktikplats. Där bor en gammal dam som helst håller sig för sig själv. Men under veckorna som de har samtalat har damen berättat om sitt liv. Om hur hon har levt ensam och endast haft sällskap av sina djur. Kärast av dem alla har hennes hundar varit. Varje gång har de sedan samtalat om djuren och om glädjen de skänker. Så idag följer Hero med för att den gamla damen och han ska få träffas. Kanske uppstår ett av de där magiska ögonblicken då ett djur når dit vi människor inte längre kan komma.

Ett sådant tillfälle var för några år sedan då dottern arbetade på ett äldreboende. Där fanns en gammal man som gradvis hade försvunnit in i sig själv. Han var nu rullstolsbunden och behövde hjälp med det mesta. För att stimulera honom fick han alltid vara med vid sångstunder, kaffekalas och andra aktiviteter som ordnades. Oftast satt han i sin rullstol och hängde utan att visa intresse för det som hände. En dag tog dottern med  vår labrador Nisse till arbetet för att de boende skulle få träffa en hund vid eftermiddagskaffet. Nisse gick glatt viftande på svansen runt och hälsade på alla. Det blev förtjusta små rop, slickade händer och en och annan kaka som "råkade" tappas i golvet. När Nisse kommer fram till den gamle mannen blir han stilla. Inte det där yviga glatt viftande längre, utan han bara sätter sig stilla bredvid mannen rullstol. Nära, nära. Så helt plötsligt lyfter mannen sin hand från knät och klappar Nisse på huvudet. Långsamt smeker han det mjuka svarta huvudet. Ögonblicket blir magiskt där en vänlig labrador når dit ingen annan gjort på länge . En stund där tiden tycktes stanna och många fler hjärtan än den gamle mannens blev djupt och innerligt berörda.

Wow, vilken horsepower!

Ingen missade väl att Sara Algotsson Ostholt och hästen Wega tog Sveriges första medalj i London OS. På ett ögonblick var hon "Silver-Sara" med hela svenska folket. Genast började det pratas om nästa OS, och Sara kunde leende berätta att det fanns en kandidat till Rio hemma i stallet. Mrs Medicott hade redan visat kvalitéer som kan "räcka hela vägen". Senaste tiden har dock uppgifterna om att ägaren vill sälja hästen dykt upp och att Sara inte lyckats få ihop pengar till att köpa loss henne. Så i onsdags startade fälttävlans intresserade Tina Lundin en facebookgrupp där hon uppmanade sina hästintresserade vänner att lämna ett bidrag till Sara och Mrs.Medicott, för att de ska få tävla tillsammans i Rio. Blev det inget hästköp skulle pengarna istället gå till satsningar på unga svenska fälttävlansryttare. I torsdags blev jag inbjuden av en hästvän och då hade gruppen drygt 5000 medlemmar. Så fort jag hade blivit godkänd som medlem satte jag in ett par hundralappar. Det här var ett härligt initiativ och jag bidrar gärna. Jag tror dock aldrig att Tina hade kunnat föreställa sig det som sen har hänt. Idag söndag har gruppen över 28 000 medlemmar och är uppmärksammad ett flertal gånger i olika medier. Och har alla dessa satt in bara en 50-lapp var, är hästen "hemma" för länge sen. Jag säger som Sara själv; "jag blir nästan stum, tårögd och rörd över stödet".

Det är en mäktig känsla att vara delaktig i något sådant här. Så många människor,  förenade genom sitt intresse för hästar, som nu tillsammans håller på att uträtta något väldigt stort. Tänk er; en häst i OS, till stor del sponsrad av svenska folket. Det är häftigt. Och det blev möjligt genom de sociala mediernas del i vår vardag... Fast som min man sa, det ska vara tokiga hästtjejer till att få till något sådant här. Han kan ha rätt. Hästtjejer är kapabla till det mesta.

Så heja Sara, jag hoppas du tar en ny medalj i Rio, på en häst som till stor del är sponsrad av hästvänner världen över :)

                           Bilden lånad från Radiosporten, Foto: Johan Nilsson / SCANPIX.

Pepp

Ibland när energinivån är låg försöker jag hitta saker som peppar mig. Ofta räcker det med att träffa människor jag tycker om och lyssna på musik som jag gillar. Eller så tittar jag på en film på youtube som alltid får mig att le. Texten sitter inramad på mitt kontor och fungerar som ett slags rättesnöre som får mig att stanna upp och komma i balans när livet på olika sätt rusar iväg. Som alltid får mig att ta ett djupt andetag och landa i mig själv; The Holstee manifesto.

Jag tror det är viktigt att vi har något som alltid kan peppa oss. Ibland behöver vi det. Hur positiv inställning till livet vi än har. För livet är ju både upp och ner. Det kommer dagar då vi får tråkiga besked, jobbar extra mycket eller av andra orsaker känner oss energilösa. Men även den tyngsta dag kan lysas upp en aning med en positiv text, ett leende, en kram, några uppmuntrande ord eller som idag en kort film som förmedlar glädje och något mycket, mycket mer. Det speciella med The Holstee manifesto är alla berättelser om människor som har gjort detta manifest till en del av sina liv och vågat ta steget mot en förändring. De finns nu samlade på en egen sida och många av dem är helt fantastiska. Här kommer mitt pepp till dig idag, glöm inte bort att peppa någon annan om så bara med ett stort leende :)

Känner mig rik!

Inte bara för den fulla korgen med trattkantareller som följde med hem från skogen idag. Utan för att är så fantastiskt att gå en timme i skogen tillsammans med en av de bästa vännerna. Under tiden korgen fylls med svamp samtalar vi om stor och smått. Och vi delar minnen av tidigare svamputflykter. "Minns du den där gången när det var frost och vi höll på att förfrysa fingrarna" eller "kommer du ihåg när du ramlade i diket och blev genomblöt och vi skrattade så vi nästan kissade på oss". Berättelser om utflykter med barnen, resor vi har gjort och drömmar om saker vi skulle vilja göra. Tankarna och samtalen flyter så lätt där i djupaste skogen. Med rumporna i vädret och blicken i marken, söker vi av kvadratmeter efter kvadratmeter. Ibland hörs förtjusta rop då en extra stor samling trattkantareller står och väntar på att plockas. När korgarna är fulla pustar vi över den väntande rensningen som inte är lika lustfylld. Men när svampen har torkat och de stora glasburkarna ovanpå kylskåpet åter är fyllda, är det besväret glömt. Och inget smakar som trattkantarellsoppa en kulen höstdag, tillagad av svamp jag har plockat själv.

Jag känner mig rik som får dela sådana här stunder med min vän. Tack för att du finns Anki! Rikedom kan mätas på många sätt, detta är ett av de bättre för mig. När känner du dig rik?

Ett gott skratt :)

Igår kväll bestämde vi oss för en promenad i old town of Kaunas. En fantastiskt stadsdel med gamla vackra byggnader, mysiga restauranger och små affärer.

Då berättar Pentti från Finland om hur han och några till gjorde samma sak kvällen innan. De tog då Penttis karta för att hitta genom staden på sin promenad. Efter en halvtimme började de tycka att det som inte stämt perfekt från början, nu inte stämde alls. De vred och vände på kartan. Kyrkan mitt framför dem hittade de, men sen var ingenting som det skulle. Pentti började bli irriterad på hotellet som sålt kartan och man skojade om att det kanske var en taktik för att få gästerna att stanna längre. Hittade de inte tillbaka till hotellet, blev de tvugna att stanna längre i Kaunas. Plötsligt börjar en i den lilla vilsekomna gruppen att skratta. Hon håller upp kartan, pekar och skrattar ännu mer. Pentti och de andra tittar där hon pekar och läser högt; Vilnius. Det roligaste i denna historia är hur de lyckades följa kartan i en halvtimme utan att märka att den var över en helt annan stad.

Nu ger vi oss ut i Kaunas igen tillsammans med Pentti, hans två Vilniuskartor och stor äventyrslusta. Ibland är det spännande att inte riktigt veta var man hamnar. Eller hur?

Så mycket klokhet

Jag är på konferens i Kaunas tillsammans med ett 30-tal människor som är engagerade i Östersjöprojektet BERAS implementation. Och jag är så imponerad av den klokhet, de kunskaper, engagemang och vilja att verka för en bättre hushållning med våra resurser, som de visar. Det tankesättet gör gott inte bara för Östersjön. Vi är på lantbruksuniversitetet i Kaunas som under sovjettiden var centrum för högre utbildning i hela Baltikum. Och allt som skrevs skickades till Moskva för godkännande innan det fick publiceras. Vad annorlunda det är idag! Och vilken framtidstro och vilja att förändra studenterna som jag träffar visar upp. Det värmer, och måste kännas fantastiskt för de som var med då.  Men kanske lite skrämmande också.

BERAS väljer att visa de goda exemplen för inspiration och som katalysator till de som ännu inte tagit steget att konvertera till ekologisk drift. Inga pekpinnar eller syndabockar, utan fakta om vad som händer med Östersjön och vad vi kan göra för att förändra till det bättre. Det gillar jag. Det måste till en förändring, resurserna är inte oändliga. Det känns bra att få träffa kloka människor som tar ansvar och inte bara strör vackra ord omkring sig, utan faktiskt gör något. Dessa härliga människor som representerar alla 10 länder runt Östersjön berikar mig. Både professionellt och som människa. Det finns hopp! Och som en talare sa; förändringen till en bättre värld börjar hos var och en av oss alla.

Ett oväntat möte

Blev jag delaktig i på en resa till Riga igår kväll. I sätet bredvid mig satt en Lettisk ung man som hela resan pratade med sin lika Lettiske vän på andra sidan gången. När vi skulle stiga av planet stötte han till en äldre man med sin väska och ber om ursäkt på engelska. Mannen svarar "det är lugnt" på svenska. "Åh, är du svensk" säger den unge mannen och fortsätter "jag bor i Sverige". "Och jag bor här" säger mannen. " I Jormala, för där är så förbannat vackert". De fortsatte att glatt prata medan vi väntade på att få gå av planet och jag fick veta att den unge mannen bodde och drev ett bemanningsföretag i Skövde, och den äldre jobbade på en Norsk oljeplattform och var på väg hem för ledighet efter två veckors intensivt arbete.

När vi gick av planet tog de varandra i hand och önskade en fortsatt trevlig resa. De gav mig en mig en fin liten berättelse om värmen som kan uppstå i ett oväntat möte mellan människor där man minst anar det.

Ha en fin dag, må du få många berikande möten med andra, väntade och oväntade... :)

Ett rosa hopp för framtiden

Det kan knappast ha undgått någon att det är Rosa bandet månad. Under oktober varje år är det en intensiv kampanj till förmån för bekämpningen av bröstcancer. Som kvinna blir jag extra uppmärksam på hur min bröst känns och ser ut. Jag blir också extra påmind om de som funnits mig nära och som fick ge sig i kampen mot bröstcancern. Jag håller också tummarna extra hårt för de som kämpar här och nu.

Min första kontakt med bröstcancer var för drygt 15 år sedan när min mans syster kom hem till oss och berättade om "skiten". Hon skulle minsann besegra eländet. Med snusnäsduk på huvudet fortsatte hon att träna sin hund. och när hon inte orkade vara med, satt hon bredvid och tittade på. För med skulle hon vara. Cancern skulle besegras, det fanns inga andra alternativ  Men alla behandlingar, stöd från nära och kära samt all vilja i världen räckte inte till. Och det är precis så som Mattis förtvivlat ropar när Skalle-Per dör, du fattas mig!

Sedan var det vår goda vän Ina som drabbades. Som fick lämna man och tre små barn utan mamma, när cancern besegrade hennes kropp. Ni finns alltid i mitt hjärta! Därför låter jag mig beröras extra mycket under rosa bandet kampanjen. Och bidrar med pengar till forskning så att fler kvinnor kan stå som segrare mot bröstcancern. För att Kikkis, Inas, Saras och alla andras kamp inte ska vara förgäves.

Så låt oss genom att på olika sätt stötta Rosa bandet, se till att fler och fler kvinnor kan besegra bröstcancern.

                    Har lånat denna bilden, och hoppas att det för den goda sakens skull är okej.

Tänk nytt. Fast på nytt sätt. På riktigt.

I onsdags lyssnade jag på härligt inspirerande, roliga och tankeväckande Harald Eide, som föreläste på innovationshelgen i Växjö. Han började med att tala om att ville vi ha bildspelet han visade var det bara att maila honom så skulle vi få det. Det var också helt okej att använda bilderna och ville man ta bort loggor och ta åt sig äran för innehållet var det okej det med. Det fnissades runt om i salen, för så brukar det inte låta framme på scenen. Men det kändes så härligt befriande. Att dela med sig är ju alltid störst för givaren! Och som Harald skrev i svarsmailet till mig, "Att dela med sig är det finaste vi människor kan bidra med".

Och när det gäller nya tankar och idéer stämmer det verkligen. Själv upplever jag ofta att så fort jag delar ett embryo till idé eller text med andra, växer och mognar de mycket snabbare än om jag håller dem för mig själv. För det är ju inte bara jag som kan tänka i nya banor. Den som tänker så lär fastna i sin självgodhet precis som Stefan Demerts lilla myra fastnade i ett toy.

Att dela med sig och låta det som sker i mötet mellan människor växa, kan bli hur bra som helst. Och just att se andra som människor återkom Harald till flera gånger. Så fort vi sätter in människor i fack med en etikett begränsar vi oss i tanken. Och därmed även de handlingar och beteenden som styrs av tanken. Men det kan ju kännas lättare så. Att lyfta blicken och inte låta tankarna styras utan låta dem flyga fritt, kräver att jag vågar kliva utanför min komfortzon. Något som kan kännas jobbigt och dessutom innefattar en hel del mod. Men så mycket det kan ge tillbaka!

Harald avslutade med en liten berättelse om en man som en mörk kväll satt ensam i ljuset av en gatlykta. Han får efter en stund sällskap av en annan man som undrar vad han gör där. "jag letar efter min borttappade nyckel" svarar mannen. "Tappade du den här?" frågar den andre. "Nej, där borta säger mannen och pekar in i mörkret". "Men, varför letar du här då?" undrar den andre förvånat. "För här är det ljust" svarar den ensamme mannen.

Och visst är det ofta så. Vill du hitta något måste du våga gå utanför det bekväma och trygga ljuset. Då kan du tänka nytt. Fast på nytt sätt. På riktigt.

Å, du. Jag är också där. För hjälps vi åt blir det så mycket bättre :)

                                               Foto: Ola Svensson

Tid att sakta in på stegen

Det är hösten för mig. Det känns som om inte bara naturen utan hela livet gör en mjuk inbromsning. Och jag njuter! Lika roligt som det är att på våren se hur allt börjar spira när ljus och värme återvänder efter vintern. Lika skönt är det att "stänga igen" trädgårdslivet när mörkret och temperaturen faller. Nu är det helt okej att ta det lite lugnare. Visst ska fortfarande allt i vardagslivet skötas, men det känns inte lika bråttom. För många är hösten jobbig. Och visst kan det kännas tungt att kliva ur sängen på morgonen och veta att det är lika mörkt när jag kommer hem från jobbet som det var när jag åkte dit. Men luften är hög och klar och jag hinner faktiskt en promenad i frisk luften på lunchen.

Och när jag är ute och går tycks så många tankar falla på plats. Det är som om det sker en sortering i min "hårddisk" när jag promenerar. Jag lyssnar aldrig på musik eller ljudbok när jag är ute och går. Nej, jag passar på att bara låta tankarna flyta runt och ofta så hittar de där orden som jag jagat en tid, varandra. Och aldrig känner jag mig så kreativ som när jag har varit ute i naturen.

På hösten läser jag också mer böcker. Det är så skönt att krypa upp i läsfåtöljen och bli uppslukad av en bok. Det gör mig också mer kreativ. För ju mer jag läser och skriver själv, ju större blir skattkistan jag hämtar inspiration ur. Och skulle jag inte få den här tiden då allt tycks sakta in, skulle jag kanske missa något. Det är lätt att missa en del utmed vägen om man hela tiden har bråttom.

Så tillåt dig att sakta in på stegen, det kommer göra gott för såväl din kreativitet som kropp och själ.

                                          Foto: Ola Svensson

Att få åldras tillsammans

Jag hoppas att jag får bli gammal tillsammans med min man. Och att det blir som för ett äldre par jag fick höra berättas om. De har båda firat sina 80-års dagar och några till, men bor kvar i sitt hus och klarar de vardagliga bestyren med hjälp av hemtjänsten. När de får besök av vårdpersonalen är de alltid så glada. Mannen älskar att skoja med dem och gömmer både skor, vantar och nycklar som glöms framme. Med glimten i ögat har han sedan ingen aning om var sakerna har tagit vägen. Det är också rara mot varandra och berömmer ofta den andre med vänliga ord. Kramar och pussar blir det många, och de håller alltid varandra i handen när de sitter i soffan framför tv:n. Så vill jag också få ha det!

Att få bli gamla tillsammans är ingen självklarhet och att få göra det med sina sinnen i behåll är fantastiskt. Men det viktigaste är ändå att vi tar tillvara tiden här och nu. Så att vi har ett rikt liv och många fina minnen att se tillbaka på när vi blir gamla, oavsett om vi har förmånen att få dela dem med vår älskade eller ej. Glöm aldrig bort att ha roligt tillsammans. Kan man skratta tillsammans och gör det ofta, då är man en bra bit på väg. Och glöm inte att berätta och hålla alla minnen levande för varandra och era kära. Det håller både hjärnan och sinnet ungt.

Idag läste jag ett klokt och hjärtevärmande citat i "The horse riders journals" statusuppdatering; "Sexiness wears thin after a while and beauty fades, but to be married to a man who makes you laugh every day, ah, now that's a real treat." -Joanne Woodward. Paul Newman and Joanne were married for 50 years ♥

Så sant! Så gör som Joanne och Paul, och det gamla paret någonstans i Småland, ha roligt och njut av er tid  tillsammans!

När det självklara blir så rätt

Ibland när man letar efter de perfekta formuleringarna som sätter den personliga och äkta tonen, blir det inte riktigt som man tänkt sig. Men så rätt det kan bli ändå!

Jag satt i veckan och pratade med ägare och anställda på ett mindre företag för att samla in material till ett uppdrag. När jag frågar en av medarbetarna varför jag som kund ska anlita just honom och företaget han jobbar på, tittar han på mig och med ett stort leende svarar han "för att vi kan det". Först tänker jag att det var ju inte till så mycket hjälp, men så inser jag att precis så är det.

Han har hela sitt yrkesverksamma liv, och före det eftersom hans pappa och farfar hade samma yrke, arbetat med att smida i järn. Så självklart är det hans bästa argument för de tjänster han erbjuder. Han kan det och då blir det bra. Punkt. Naturligtvis måste det till annat också, men det blev en härlig påminnelse om att ibland är det självklara så rätt. Och som så ofta, less is more :)

Våga skala av och ta bort. Hitta det enkla som ändå säger allt. Då blir det som bäst.

Nu ska jag ut och njuta av hösten, bättre inspirationskälla får man leta efter :)

                                                  Foto: Ola Svensson

Ett varumärkes värdefullaste skatt

Är på väg hem efter två dagar tillsammans med härliga kollegor i Hushållningssällskapet. Vi har pratat den nya varumärkesplattformen som nu är klar och som ska lanseras och förankras under hösten. Vi har också haft givande erfarenhetsutbyte med varandra kors och tvärs över ämnesområden och geografiska gränser. Men det som värmer en storytellers hjärta lite extra, är att berättelserna om vilka man är och vad man gör, nu på allvar ska bli en del av hur varumärket Hushållningssällskapet kommuniceras. Det är så häftigt!!! Och så roligt att ha varit med och sått det frö som nu skördas i form av berättelser!

Från öst till väst och norr till söder. Det blir så mycket tydligare så! Igår samlades 150 berättelser in och det är bara början. Nu ska de bearbetas och fler berättelser ska skördas. De ska alla hjälpa till att fylla varumärkeslöftet Kunskap för landets framtid, med innehåll och mening. För Hushållningssällskapet har bestämt sig. Har du?

Inspirerande Blomsterverkstad i Uranäs

I fredags kväll var jag och dottern hos Lola i Uranäs. Det var vip-kväll inför helgens höstmarknad hos Uranäs Blomsterverkstad. Det fantastiska med denna mysiga blomsterverkstad är att det är alltid är fullt med folk när det är öppet, trots att den ligger mitt "ute i ingenstans". Visserligen har byn Uranäs äkta bullerbykänsla och ligger underbart vackert. Men vägen dit slingrar sig många kilometer på små grusvägar, oavsett varifrån du kommer. Trots allt  reser vi gärna om resan är mödan värd. Till Uranäs Blomsterverkstad är den verkligen det! Vi köpte med oss vacker ljung, prydnadspumpor, fina ljuslyktor och underbart gott stenugnsbakat bröd..

Blir glad långt in i själen när jag får ta del av förverkligade drömmar som den här i Uranäs. Och av att det går att driva företag så långt ut på landet. När vi var där igår kväll ringde det några som var på väg från Eksjö. Lola bara skrattade i telefonen när de bad om vägbeskrivning, "Tänk att de kör ända från Eksjö bara för att komma hit" säger hon förvånat. Vi är inte lika förvånade. Mysigare ställe får man leta efter. Blir definitivt en runda till när det vankas julmarknad. Dessutom känns det alltid roligt att handla av dem som vågar göra verklighet av sina  idéer.

Länge leve kreativa människors företagsdrömmar! Vilken är din dröm och när blir den verklighet?

 Ljung i underbara nyanser från vitaste vitt till djupaste lilarosa

Växter och prydnader för hem och trädgård i härlig mix. Ljuskronorna i rostig taggtråd var fantastiska!

Hur vi utvecklar vårt kreativa jag

Pratade Michael Nilsson från Manifesto, om i fredags morse på Kronobergs Marknadsförenings frukostmöte. Han pratade också om branding Sweden, Toyota och flow. Och som vanligt hänger allt ihop. Lyckade varumärkessatsningar är genuina. Inifrån och ut. Kärnvärden blir ingenting värda förrän de fylls med verklighet och blir gemensamma värderingar. För att människor ska vara kreativa måste de förväntas vara det och få tillgång till en miljö och företagskultur som uppmuntrar och välkomnar kreativitet och innovation. Förslagen måste bli verklighet och idégivaren belönas. Hur ofta är det så?!

Flow är det där tillståndet när allt tycks gå din väg. Idéerna avlöser varandra och allt bara faller på plats. Allt känns möjligt! De gånger vi känner att vi har flow varierar, och oftast kan vi inte säga vad det var som gjorde att det blev så himla bra. Ett klokt tips från Michael var att tänka på vad som var annorlunda. Reflektera efter ett riktigt flow. Var de något som triggade igång mig? En plats, en sak, musik eller något annat. Ett annat tips var att förändra det som går att påverka. Jobba med sådant som är roligt. Se till att få mycket inspiration. Omge dig med bra människor. Ha en öppen inställning till livet. Koppla av och koppla ur. Tänk på hur du tänker och bejaka förälskelsen mellan dina hjärnhalvor.

Önskar att fler vill organisera sina arbetsplatser så att kreativiteten uppmuntras. Att förutsättningar ges till samtal och möten. Att det är ok att jobba överallt och på det sätt var och en känner fungerar bäst.

Så vill i alla fall jag ha det!!

En äldre man, en brevbärare och delad glädje

En äldre man satt och funderade över lyckan med att få sin tidning i bevlådan varje morgon. Dels ger den honom aktuella nyheter vid frukostbordet, men den gör också att han varje morgon får en promenad ner till brevlådan vid vägen. Den promenaden skänker honom både motion och frisk luft, samtidigt som han varje dag får njuta av årstidernas skiftningar. Och den som gör detta möjligt är brevbäraren. Därför åker han och handlar en stor chokladkartong, skriver ett kort där han tackar för att han får sin tidning i brevlådan varje morgon och tejpar fast den på brevlådans lock.

Nästa morgon ligger tidningen som vanligt i brevlådan och på locket sitter ett jättestort kort där en väldigt glad brevbärare tackar för chokladkartongen. Tänk vad en oväntad uppskattning kan betyda mycket!

Själv satt jag och bara log när jag hörde historien berättas. Samtidigt blev den en nyttig påminnelse om att  vi inte får glömma bort att uppskatta det där som lätt blir en självklarhet. Och att det alltid finns en människa någonstans där bakom som blir glad över att bli uppskattad för det.

Tack Christina, för att du berättade den här fina historien om din pappa!

Med tårarna rinnande utmed kinderna läser jag historien om Sebbe

Ni är säkert flera som genom facebook, twitter eller andra bloggar har läst artikeln om Sebbe som 15 år gammal förlorade kampen mot sin cancer. En oerhört gripande och samtidigt finkänslig skildring av Sebastian Rajakeros sista dagar i livet. Den gav också  Marie Branner och Anna von Brömssen välförtjänt stora journalistpriset för text och bilder som inte lämnar någon oberörd. Men det som ännu mer visar på kraften i denna berättelse är att allt detta hände för sju år sedan... I söndags dök historien åter upp och fortsatte snabbt att spridas via facebook, twitter och bloggar.

En hyllning till Sebbe som på detta sätt blir ihågkommen av många, många fler än dem som kände honom. Jag hoppas också att hans familj kan känna ett stöd i denna uppmärksamhet det fruktansvärda som drabbade deras familj nu får. Men det är också en hyllning till berättelsens kraft. Som kan fånga, beröra och få hela livet att stanna upp för en stund. 

Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag läser den sorgliga men också vackra berättelsen om en pojke som inte fick bli vuxen. Men som samtidigt visar ett mod och en mogenhet inför sitt öde som han ändå långt ifrån accepterar. Det gör honom vuxnare än många som lever ett betydligt längre liv. Jag önskar att jag hade fått träffa Sebbe och att han till slut fick träffa sin lillebror. Jag hoppas också att min lillebror Ove fanns där och visade honom till rätta när han kom.

Läs Sebbes historia om du inte har gjort det och låt dig imponeras av en fantastisk kille och hans familj. Och kom ihåg att en riktigt bra historia lever vidare av egen kraft. Länge...

Rakt in i hjärtat

Ibland blir jag så starkt berörd att jag nästan tappar andan, benen blir som gele och jag kan  inte tänka på något annat. Igår fick jag en sådan upplevelse, och den gick rakt in i hjärtat. Jag såg en reklamfilm...

Var på en härligt provocerande och inspirerande frukostföreläsning av Mattias Åkerberg "please copy me" där han pratade om reklam som märks. Mer om den föreläsningen i ett senare inlägg, för det som fick allt annat under den här timmen att blekna, var en av reklamfilmerna han visade. Den bygger på gamla berättartraditioner och visar att allt är inte alltid som man tror.

Håll till godo mina vänner, än är undrens tid inte förbi :-)

Människor som gör avtryck

Efter en fantastisk vecka i Norge, är intrycken många. Natur så vacker att man nästan tappar andan, och den ena vykortsbilden avlöser den andra då vi förflyttar oss genom fjordlandskapen. Men det som gjorde starkast intryck på mig, var berättelserna om människorna som levde, byggde och brukade gårdar på små platåer flera hundra meter över fjordarna. I Geiranger fick vi höra om gården Skageflå, där det fanns över 100 getter men där marken också stupade 250 meter rätt ner i fjorden, så att barnen måste bindas fast när föräldrarna var ute och arbetade. Gården Blomberg låg ännu högre med sina 452 meter över havet, och stigen upp till gården var både farlig och brant med sina 28 svängar utmed bergssidan. Och alldeles bredvid de kända fallen "sju systrar", ligger gården Knivsflå, den brukades ända till 1960-talet men de sista bofasta flyttade in till Geiranger 1898, då rasrisken ansågs för stor. Livet på dessa gårdar var både hårt och farligt och på just Knivsflå omkom under 1800-talet ett flertal människor i olyckor. Den sista var 15-åriga Oline Marte, som på väg hem från sätern ramlade över klippkanten.

Vad fick då dessa människor att ändå bosätta sig på dessa farliga och svåråtkomlliga platser? Marken var fantastiskt bördig och födde många djur, som i sin tur gav bonden ett överskott av kött, mjölk, smör och ost. Men jag tror det var något mer. För jag kan inte tänka mig att alla hade velat utmana naturen så mycket för att leva lantbrukarliv. De var nog människor med en extra entreprenörsådra och äventyrslusta som hamnade här. Ibland kanske kombinerat med att man av någon anledning gjort sig "omöjlig" där man tidigare bott. Men ändå...

Jag är i alla fall full av beundran inför dessa människor som i en tid när bekvämligheter som elektricitet, motordrivna fordon och rinnande vatten inte existerade, valde att leva isolerat med sina familjer på en klippkant flera hundra meter över havet. Bara tanken får mig att känna en stor beundran och respekt, framförallt för de kvinnor som födde, fostrade och ibland också begravde sina barn på dessa platser. Det sätter mina egna tankar i ett annat perspektiv när jag funderar på om jag ska våga ta steget till att förverkliga en idé. Vad är det farligaste som kan hända? Knappast handlar det om att jag ska riskera mitt eller min familjs liv, så som familjerna på dessa gårdar gjorde. Det handlar mer om att kanske få lite mindre pengar ett tag, få jobba lite mer eller bara våga kliva utanför det invanda och trygga. Ibland måste man ställa sig de där lite jobbiga frågorna. Gör jag det jag verkligen vill? Om inte, varför gör jag inte det? Vad är jag i såfall rädd för? Ramla över kanten, eller...?

Jag tror att vi alla mår bättre, är gladare och mer tillfreds med livet om vi gör det vi verkligen vill! Även om det ibland kan kännas läskigt att våga kliva utanför det trygga och invanda.

Gården Skageflå i Geirangerfjorden

De sju systrarna och till höger ligger gården Knivsflå...

Dessa fantastiska hästar!

Efter att ha följt fälttävlan i OS, är jag så imponerad av de prestationer som ryttare och hästar har visat. Att det dessutom resulterade i en svensk silvermedalj känns helt fantastiskt. Och alla som håller på med hästar vet vilket jobb det ligger bakom det som Sara och Wega har gjort i London. Sju dagar i veckan oavsett väder, ska hästen skötas om. Det är utsläpp och insläpp i hagen, minst fyra utfodringar, rengöring av hästens box, någon form av motion, skötsel av hästen genom ryktning och allmänt omvårdnad, samt persedelvård. Det innebär 2-4 timmar i stallet som ska passas in i livspusslet med skola, jobb, familj och andra aktiviteter. Varje dag, år ut och år in... Vansinne säger en del. Alla pojkvänner/flickvänner och äkta makar lär sig snabbt att som andra hälft till en hästälskande person är det inte en självklarhet att man kommer i första hand. Och det finns nog ingen hästägare som får pengar över till något annat än det absolut nödvändigaste.

Vad är det då som får alla dessa människor att lägga så mycket tid och pengar på sitt intresse? För mig är svaret självklart. Jag älskar hästar! Har alltid gjort och kommer alltid att göra. För mig finns nästan inget som går upp emot att pussa en sammetsmjuk hästmule eller få den där fantastiska känslan av samspel under ett ridpass som är nästintill magisk.

För mig finns inget så avstressande som att vara i stallet. Uppdragna axlar åker automatiskt ner när jag blir rufsad i håret av en häst med bus i blicken. Huvudet töms på tankar när jag med grepen gör rent i boxen, och mockningen blir nästan meditativ. Utan hästar är mitt liv inte helt. Så tror jag det är för de flesta som älskar hästar, oavsett om man som jag är glad amatör eller som Sara Algotsson-Ostholt, tävlar på elitnivå.

Och som någon så klokt sa; Whoever said that diamonds are a girls best friend... Never owned a horse :)

                                            7-årig Ann  på älskade ponnyn Caricco :)

Hero, en liten solskenshistoria

För några veckor sedan hittade min dotters svärmor tidigt en morgon en främmande hund i sitt kök. Den hade följt med familjens gamla hund in genom dörren och stod nu och drack vatten i en skål. Därefter gick han och lade sig på en hundfilt i köket och somnade. Hos polisen fanns ingen svart långhårig hund anmäld som saknad och min dotter lägger därför ut en bild på facebook med en fråga om någon vet vems hunden är. Efter att ha fått hjälp med att läsa av hundens chipmärkning får de via jordbruksverkets register veta att han heter Hero, är fyra år och en blandras med retriver i sig. Vi gissar att det också finns Bordercollie i stamtavlan :)

På eftermiddagen är ägarna funna och det visar sig att Hero är en skilsmässohund som ingen riktigt hinner eller orkar med. Han har enligt ägarna rymt föregående kväll från den enes föräldrar drygt en mil från min dotter. När de är på väg för att hämta honom ringer de och frågar om inte min dotter och hennes sambo vill behålla hunden. De har inte tid för honom och vill inte vår dotter och hennes sambo ha honom måste ägarna försöka hitta ett nytt hem eller avliva Hero.

Hero själv tar situationen med ro. Han har ju hittat ett nytt hem där han känner att det är bra att bo. Dessutom har han under dagen charmat både sin tillfällige husse och matte som utan alltför lång betänketid går med på att ha honom på prov i tre veckor :)

Hero visar dock upp ett nästan vilt beteende när han kommer utomhus.Han springer iväg så fort han kommer lös utan att se sig om. Ett beteende som inte är så konstigt då de får se filmer från en åtelkamera i skogen där Hero filmats när han har varit och ätit varje natt i flera veckor. Troligtvis har han varit på rymmen lika länge...

Som tur är har dottern alltid haft hund, läst flera etologikurser på universitetet och har ett stort intresse för djurträning. Så fyra veckor och många kilo köttbullar senare börjar Hero bli en riktigt trevlig hund. Han söker själv kontakt med husse och matte, springer inte ut genom dörren utan tillåtelse längre och går att ha lös kortare stunder. Han har upptäckt att både husse och matte är rätt roliga personer att vara tillsammans med.

Jag tycker att Hero är en väldigt klok hund som när husse och matte inte brydde sig längre, gav sig ut och letade rätt på en ny familj. Som har både kunskap och kärlek samt tar sig den tid som Hero behöver. Så varmt välkommen till vår familj Hero :)

Berättelser som vi lär oss av

Alla berättelser har inte ett lyckligt slut, men de kan alla lära oss något. Ibland är lärdomarna inte nya utan vi blir bara påminda om sådant som är viktigt men som faller lite i glömska när annat pockar på vår uppmärksamhet. En sådan historia fick jag höra häromdagen av en god vän. Hennes unga släkting, vi kan kalla henne Anna, har en nära anhörig som är svårt sjuk och endast har en kort tid kvar att leva. Familjen bestämde sig för att i samband med deras älskades födelsedag, bjuda på kalas i hemmet. Alla var medvetna om att detta var nog sista gången deras kära kom hem och man förberedde sig för att det skulle bli bra på alla vis. Ett problem att lösa var transporten, det behövdes ett fordon som kunde transportera en rullstolsbunden person. Anna ringer då till handläggaren för färdtjänst för att få hjälp. Där får hon till svar att det tar 8 veckor att få ett sådant beslut. Frustrerad säger Anna "att då är min anhörig död, vi måste få hjälp nu!". Handläggaren svarar att "det var tråkigt, men nej ni kan inte få förtur så här är reglerna". Anna frågar ännu mer frustrerad om det inte går att göra ett undantag, hennes anhörig ligger på sjukhus, ska snart dö och vill bara få komma hem en sista gång. Handläggaren är dock obeveklig, regler är till för att följas.

Nu lyckas Anna och hennes familj ordna transporten på egen hand, där en taxiägare med färdtjänstbuss ordnar transporten och det blir en sista födelsedagsfest tillsammans med hela familjen. Men historien påminner mig och alla som får höra den om, att ibland sätter de regelverk vi omger oss med, medmänskligheten fullständigt ur spel. Och inget regelverk i världen kan någonsin vara viktigare än att en människa med endast kort tid kvar att leva, får komma hem till sitt hus och sin familj en sista gång.

Och när det blir så här galet, måste vi reagera. För om ingen berättar hur tokigt det är, kan ju ingen heller ändra på det. Regler måste finnas men de får inte gå före medmänsklighet och sunt förnuft.

Ta hand om dig och dina kära, kärleken blir bara större om vi slösar med den! /En lite upprörd Ann

Jag blir förförd av deras berättelser

Just nu blommar ett tjugotal olika rosor i min trädgård. I färger från vitaste vitt till djupaste purpur, från den enklaste nyponrosen till den tätt fyllda Constance Spry och alla doftar de underbart. Dessutom finns det förutom deras fantastiska färg,form och doft, en anledning till att de bor i min trädgård. De har alla en historia att berätta. Albarosen Maxima är en av de äldsta och blommade redan när korsriddarna begav sig mot Jerusalem. Jag nästan ser dem rida förbi på väg mot sitt ärofyllda uppdrag när jag stiger ut på trappen och möts av den tunga rosdoften som fyller luften i den daggvåta trädgården. När sedan York and Lancaster blommar med både rosa och vita blommor på samma buske, får jag en aning om historien kring det krig i 1400-talets England, som gett rosen dess namn.

Den okända albarosen bredvis Schersminen, kommer från en av mina vänninors mormor. Hon vet inte var den ursprungligen kommit ifrån, men dess blommor har prytt familjens midsommarbord så länge någon kan minnas.

En av mina favoriter blommar endast en kort tid. Men som hon blommar! Austinrosen Constance Spry är uppkallad efter Englands allra första kvinnliga florist. Det hedrar hon med att i början av juli varje år vara fullkomligt översållad av stora, tätt fyllda, djupt rosa och fantastiskt doftande blommor.

Jag går i min trädgård, lyssnar till deras berättelser och låter mig förföras.

                                                     Albarosen Maxima

                                              Den underbara Constance Spry

                                              Stanwell Perpetual

En befriande berättelse

Befriande i stora mått och på många vis, kan man väl säga om den berättelse Anja levererade till oss som ville lyssna i midsommarhelgen. Det värmde att höra hur stark hennes kärlek till Filippa är, och jag blir alltid så glad när jag hör någon berätta om så starka känslor. De där som gör det så självklart att det är VI, och att det är för alltid. Det måste ha varit så befriande att deras plan om hur och när alla  skulle få reda på deras kärlek, faktiskt höll ända i mål. Och att Svenska medier för en gångs skull visade både medmänsklighet och respekt. Jag har aldrig känt så mycket för Anja, varken positivt eller negativt. Hon har varit en duktig idrottskvinna och jag beundrar henne för de idrottsliga prestationerna, men mer har det inte varit. Men nu känner jag helt plötsligt något mer. Inte för att hon vågar stå för att älska en annan kvinna, även om det precis som slalomtävlingarna kräver styrka och mod. Nej, det är inget speciellt för mig, utan för att jag delar hennes känsla av att älska en annan människa så mycket och innerligt att jag i hjärtat vet att det är VI för resten av livet.

Så hurra för Kärleken, för Anja och hennes Filippa och för medierna som lyfte sig en nivå  för kärleken denna gång!

När regnet öser ner

Får jag lite extra tid. Det låter kanske konstigt, men om det inte regnade idag hade jag varit ute och fixat i trädgården, satt upp min nya fina torkvinda och gjort andra saker för att vädret var soligt på min lediga dag. Det är lätt att dra upp tempot för att hinna med så mycket som möjligt nu när dagarna är långa och det händer roliga saker hela tiden. Det är inte fel, men ibland behöver man stanna upp och andas lite även om livet känns roligt och härligt på alla vis. Jag läste ett kinesiskt ordspråk härom dagen som sammanfattar det så bra; "När man haft bråttom länge måste man vänta in sin själ". Visst var det fint? Gör man inte det, kan man tappa bort sig själv och då är ingenting roligt längre.

I min närhet finns några människor jag bryr mig om, vars själar har hamnat på efterkälken och vars kroppar därför dragit i handbromsen. Det gör ont att se hur de plötsligt förlorat fotfästet och nu mödosamt kämpar för att hitta det igen. Samtidigt måste de själva, med stöd av nära och kära, sätta den ena foten framför den andra på sin resa tillbaka. Och det gäller att inte gå fortare än att själen hinner ikapp igen. Kanske hade de inte ramlat så djupt ifall de saktat in på stegen lite tidigare, men det spelar egentligen ingen roll idag. Det viktiga är att de tar lärdom om vad som blev fel så de inte gör om det en gång till. Kan vi människor se saker som händer som just lärdomar vi tar med oss, behöver vi inte se det som att vi misslyckas, utan bara som att vi får feedback till att göra annorlunda i fortsättningen. Dessa så viktiga livsberättelser hjälper både oss själva men också andra att utvecklas och växa när de berättas vidare. Så har vi människor alltid fört viktig kunskap vidare till varandra och det är storytelling när den är som bäst. Och är vi personligheter som ofta har bråttom, får vi inte glömma att ibland vänta in vår själ :)


                                           Bilderna är från min idag regnvåta trädgård

                                        Min älskade perennrabatt, som blev alldeles för stor...

                                Örtagården alldeles utanför dörren, precis som det ska vara

         
 Klematisen som så underbart gifter sig med rosen Constance Spry, vars knoppar inväntar solen.

En gång caféflicka alltid caféflicka :)

Idag har jag gräddat och serverat våfflor till fikasugna gäster som valde Sagolika Höö till nationaldagsutflykt. För de som inte ville ha våfflor med sylt och grädde, fanns det bullar, kringlor och rabarberkaka tillsammans  med kaffe och syrénsaft. För mig blev det en härlig dag med trevliga människor men också många minnen. Under hela min uppväxt var jag ofta caféflicka på det fjällhotell som mina föräldrar ägde och drev. Och varje midsommarafton stod jag i hyrd västerbottensdräkt och gräddade hundratals våfflor. Just våfflor med grädde och  hjortronsylt tycktes varenda turist vilja ha denna dag. Under sommaren var det också slåttergille och spelmansstämmor, men just det traditionella midsommarfirandet var alltid lite speciellt. Inte bara för alla våfflors skull ;)

För nu hade sommaren kommit till södra Lappland och det var ljust nästan dygnet runt. Och all växtlighet hade fullkomligt exploderat efter att snön äntligen smält undan. Vi plockade midsommarblomster och andra blommor på ängarna för att smycka våra kransar och midsommarstången med. Och så naturligtvis de sju olika sorterna blommor att lägga under kudden.

Jag hoppas att Karin och Stefans barn liksom jag får fina minnen med sig från sin barndom. Det är lite speciellt när ens föräldrar driver turistverksamhet, men oftast är det bara roligt. Därför är jag glad över de minnen jag har med mig men också för att jag fick dela denna första cafédag med alla de som var med på Sagolika Höö idag!

                                       
                                          

                                            Lupiner framför öppna spisen

De vackra lammskinnen från gårdens Värmlandsfår fanns till salu i den gamla mangelboden där det också var loppis

Själar som brinner för det de tror på

Eldsjälar drivs av en passion och ett stort engagemang för något de tror på. Och de sprider oftast en massa positiv energi omkring sig. Engagemang och glädjefylld energi smittar gärna till omgivningen. Och tur är väl det! I vår grannby finns det en hel hög med eldsjälar som under de senaste veckorna har slitigt extra mycket för att Åryd idag har öppnat sin egen lanthandel. Det är så fantastiskt inspirerande med alla sådana här initiativ där människor gör saker tillsammans. Då blir vi starka och kan komplettera varandra.

Så leta upp någon som brinner för samma saker som du, tillsammans kan ni uträtta underverk :)

Imorgon ska jag vara caféflicka på Sagolika Höö, välkomna dit på loppis och fika!

Mitt ute i ingenstans

Så kändes det när jag och dottern åkte till Blomsterverkstaden i Uranäs i lördags. Det var natur och kulturrunda i Uppvidinge kommun och jag hittade det genom den mysiga bloggen Ellas hus, som skulle medverka med sina fina kuddar och doftpåsar. På vägen kändes det som om vi åkte längre och längre in i skogen. Husen blev färre och färre, vägen var smal och krokig, men vi mötte en del bilar så vi förstod att vi fortfarande var på rätt väg. Rätt var det är öppnar sig skogen och långt nedanför oss ser vi en sjö och en massa hustak. När vi kommer närmare hamnar vi i en by som hämtad ur en Astrid Lindgren saga. Alla gårdarna ligger på rad utefter byvägen med smålandsgärdesgård som ramar in de kuperade beteshagarna och nedanför glittrar sjön. Fruktträden blommar i trädgårdarna och det är så vackert att det nästan gör ont. Snart råder det inget tvivel om att vi är framme, för på en äng är det fullt med bilar och människor vandrar upp mot en gård där det står ännu fler bilar. Vi tittar förvånat på denna folksamling mitt ute i ingenstans, eller rättare sagt mitt i Uranäs, Uppvidinge kommun. Här har två kvinnor en blomsterverkstad med de mest underbara saker. Trädgårdsprylar och blommor är arrangerat i en charmig "röra", och inne i det gamla magasinet, finns det en butik med "vill ha"-saker överallt. Dessutom är det dagen till ära både andra företagare med saker som passar in och ett café som serverade fantastisk rabarberpaj och sålde stenugnsbakat bröd.

Kan inte låta bli att imponeras av dessa entreprenörer som ser till att förverkliga sina drömmar även om oddsen för att en sådan här butik långt ut på landet ska bli framgångsrik, inte kan vara de allra bästa. Men det tycks den vara. Besökarna tycktes aldrig ta slut och deras kassar var precis som våra välfyllda efter en stund i denna mysiga butik. Så kom ihåg alla ni som drömmer om att förverkliga er idé där hemma, gör ni resan mödan värd kommer kunderna strömma till och berätta det vidare och vidare och vidare... :)

Är nu på väg hem från en tre dagar lång resa i Östersjöns tecken, där jag träffat så många fantastiska människor. Men mer om det i nästa inlägg.