Med tårarna rinnande utmed kinderna läser jag historien om Sebbe

Ni är säkert flera som genom facebook, twitter eller andra bloggar har läst artikeln om Sebbe som 15 år gammal förlorade kampen mot sin cancer. En oerhört gripande och samtidigt finkänslig skildring av Sebastian Rajakeros sista dagar i livet. Den gav också  Marie Branner och Anna von Brömssen välförtjänt stora journalistpriset för text och bilder som inte lämnar någon oberörd. Men det som ännu mer visar på kraften i denna berättelse är att allt detta hände för sju år sedan... I söndags dök historien åter upp och fortsatte snabbt att spridas via facebook, twitter och bloggar.

En hyllning till Sebbe som på detta sätt blir ihågkommen av många, många fler än dem som kände honom. Jag hoppas också att hans familj kan känna ett stöd i denna uppmärksamhet det fruktansvärda som drabbade deras familj nu får. Men det är också en hyllning till berättelsens kraft. Som kan fånga, beröra och få hela livet att stanna upp för en stund. 

Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag läser den sorgliga men också vackra berättelsen om en pojke som inte fick bli vuxen. Men som samtidigt visar ett mod och en mogenhet inför sitt öde som han ändå långt ifrån accepterar. Det gör honom vuxnare än många som lever ett betydligt längre liv. Jag önskar att jag hade fått träffa Sebbe och att han till slut fick träffa sin lillebror. Jag hoppas också att min lillebror Ove fanns där och visade honom till rätta när han kom.

Läs Sebbes historia om du inte har gjort det och låt dig imponeras av en fantastisk kille och hans familj. Och kom ihåg att en riktigt bra historia lever vidare av egen kraft. Länge...