Tillsammans kan vi förändra världen

Så är det. Ensam är varken stark eller särskilt effektiv. Det är när vi tänker, planerar och gör saker tillsammans som det händer. Tillsammans. Åh, vad jag gillar det ordet.

Läser ett tweet från Simon Sinek om Charity Waters nya kampanjvideo. Om hur rent vatten bokstavligen räddar och förbättrar liv i små byar på landsbygden i Orissa. En av Indiens fattigaste delar. Hur den lokala organisationen Gram Vikas arbetar för att alla ska ha tillgång till rent vatten och tvättmöjligheter. Oavsett status och ekonomi. En förutsättning för att få ta del av projektet är att alla hjälps åt. Och där kom det där fina ordet igen. Tillsammans.

Deras kampanjfilm berör och skakar om. Men inger också hopp. För tillsammans kan vi faktiskt förändra världen.

Se filmen och ta del av deras story!

Charity Water Campaign September 2013

Passionsblomman

Den här historien fick jag höra av en god vän härom dagen. Hon arbetar som lärare på en gymnasieskola. En av hennes elever hade det jobbigt. Livet hemma var komplicerat. Det påverkade naturligtvis skolarbetet. Umgänget med kompisar likaså. I perioder orkade eleven varken med skolan eller sina vänner. Min vän och hennes kollegor försökte hitta olika sätt att hjälpa, stötta och motivera. Sakta gick det framåt. Närvaron blev bättre och studierna blev om inte alltid godkända, i alla fall ett slutbetyg. I slutet av sista terminen kom eleven en dag till min gode vän. I famnen hade hon en passionsblomma. Hon sträcker fram den med ett stort leende.

-Den här passionsblomman får du för att du så passionerat bryr dig om dina elever. För ditt engagemang som är lika stort även för de som inte är så duktiga. Eller struliga som jag, avslutar hon.

Min vän får tårar i ögonen när hon berättar. Jag också. Den där passionsblomman symboliserade  så mycket. Min väns engagemang för sina elever. Oavsett hur duktiga eller besvärliga de är. Men också en ung människas hopp och glädje inför framtiden. Där mötet med en vuxen som brydde sig om blev det viktigaste av allt.

Sluta aldrig bry dig om andra. Är dagens uppmaning från mig.

Det är jag som väljer

Hur jag reagerar på saker som händer vet jag inte alltid. Och jag tror det är viktigt att låta sig reagera. Bli arg, ledsen, besviken eller vad man nu känner. Att hålla inne starka känslor blir sällan bra. Men därefter har jag ett val. Att låta dem styra mitt beteende, eller ta kommandot över fortsättningen. Jag tror på att lyfta blicken och se möjligheterna. Se vad jag faktiskt kan påverka så att det för mig framåt. Man behöver inte alltid vara så förbaskat positiv. Men att bara ge upp och se mig som ett offer vägrar jag göra.

Ibland lättare sagt än gjort. Men jag väljer att agera utifrån det som känns bra för mig. Då är jag tillbaka vid rodret. För mig är det viktigt. För min självkänsla. För hela mig. Jag behöver inte veta vart det slutar, men det är jag som styr.

Så mycket lättare stegen blir. Självömkan, osäkerhet, och andra destruktiva känslor är tunga att bära. Låt dem ligga där på marken. Utan näring förmultnar de snart. Vandra med hög svansföring och nyfiket sinne mot nya mål. Utan en aning om vad som väntar runt hörnet. Men  i trygg förvissning om att vad det än är, blir det bra.

Det tänker jag göra. Och roligt tänker jag ha på vägen.

En underbar bild som jag lånat från The Horse Rider´s journals facebooksida :)

Varma händer

Sedan slutet av maj är jag Reikiutövare. Denna tusenåriga japanska energiterapi som ger avslappning och reducerar stress. Spänningar och blockeringar släpper. Kroppens självläkande förmåga stimuleras. Reiki är som att tanka kropp och själ med solsken. När Reiki flödar genom mina händer blir de varma. Så varma. För mig är Reiki i första hand till mig själv. Jag fyller på mina energidepåer. Blir piggare och gladare. Känner mig närmare mig själv.

Men det är också  fantastiskt att kunna dela med mig av Reiki till andra. Det känns så gott att kunna hjälpa. Någon som av stress och oro tappat fotfästet. Hittar ro och fast mark under fötterna igen. Spända och ömma axlar sjunker ner med en suck av välbehag. En kropp och själ som känner sig tömd på energi får andrum och livslusten kommer sakta tillbaka. Onda knän upplever lindring för en stund. Full av ödmjukhet förundras jag inför det som händer. Jag förstår inte allt. Men det behöver jag kanske inte heller. Jag nöjer mig med att bara tacksamt ta emot och glädjas över det som sker.

Kanske blir det en ny riktning på min livsväg. Det får framtiden utvisa. Oavsett vill jag aldrig mer vara utan känslan som sprider sig i min kropp när Reiki flödar. Och de finns alltid där när jag än behöver dem. Varma händer. Jag lånar ut dem och låter livsenergin göra gott där den behövs.  Känner glädje och tillit. Det räcker för mig. Varma händer delar jag med mig av idag.

Vad drömmer du om?

Det frågar jag gärna människor jag möter. De jag känner och de jag nyss har träffat. Det är så spännande att höra deras svar. Jag blir både glad och inspirerad av att höra drömmar om gårdsmejerier, personliga inredningsbutiker, hotell i Grekland eller Bed & Breakfast med trädgårdscafé. Med stora leenden och glittrande ögon, berättar de med inlevelse. Jag kan känna smaken av ost, de mjuka lammskinnen, den hemtrevliga känslan och doften av nybakat bröd. Deras drömmar blir så levande.

Varför ställer vi då så sällan den frågan. Varför är det lättare att fråga, vad jobbar du med? Eller, hur gammal är du? Istället för att fråga, vad gör dig glad och får dig att må bra?

Idag fick jag lyssna till en dröm om ett litet pensionat i Frankrike. Med några få rum men en fantastisk och personlig service. Det riktigt lyste om berättaren när hon beskrev sin längtan till en tillvaro som pensionatsägare i ett annat land. Jag hoppas hennes dröm  blir verklighet. Och att det blir precis som hon önskar. Själv kommer jag fortsätta att fråga de jag möter vad de drömmer om. Det berikar mig. Och jag tror drömmar mår bra av att berättas.

Delar med mig av en text jag tycker så mycket om och hoppas den inspirerar dig lika mycket som den inspirerar mig. Ta hand om dig. Och fortsätt drömma. Det var min uppmaning idag.

"Jag behöver inte veta vad du har för yrke. Jag vill veta vad du brinner för

och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtas längtan.

Jag behöver inte veta hur gammal du är. Jag vill veta om du kommer att ta

risken att framstå som en dåre för kärlekens skull, för dina drömmar,

för äventyret att leva.

Jag behöver inte veta var planeterna stod när du föddes. Jag vill veta om du

krympt ihop och stängt dig av rädsla för ytterligare smärta.

Jag vill veta om du kan sitta med smärta, min eller din egen, utan att försöka

gömma den, mildra den eller göra någonting åt den.

Jag vill veta om du kan vara med glädje, min eller din egen, om du kan dansa vilt

och låta extasen uppfylla dig ända ut i fingrar och tår utan att mana oss att vara

försiktiga, realistiska eller att hålla de mänskliga begränsningarna i minnet.

Jag behöver inte veta om historien du berättar är sann. Jag vill veta om du kan göra

någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv – om du kan bära anklagelser

om svek och inte svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara sann och därför pålitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även om inte varje dag ter sig underbar

Jag behöver inte veta var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta

om du kan stiga upp efter en lång natts sorg och förtvivlan, mörbultad in i märgen

och ändå göra det som behöver göras för barnen.

Jag behöver inte veta var eller vad eller vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller

dig inifrån när allt annat faller bort. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv

och om du i sanning tycker om ditt eget sällskap i de tomma stunderna.

Jag behöver inte veta vem du känner eller hur du kom hit. Jag vill veta om

du kommer att stå i eldens mitt med mig utan att rygga tillbaka.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckanden, dina eller mina och ändå stå

vid sjökanten när fullmånens silverglans lyser och ropa: JA! ”

Av Oriah Mountain Dreamer

Översättning av Alexander Kielding och Elin Berggren

Det var jag och havet

Jag vaknade tidigt. På avstånd hörde jag vågorna som kallade genom tältduken. Jag tassade upp för att inte väcka maken som sov gott i sin sovsäck. Nappade åt mig baddräkt och en handduk. Ute var det stilla och tyst. Jag tog stigen över sanddynerna ner till stranden som sträckte sig så långt ögat kunde nå. När fötterna sjönk ner i den vita mjuka sanden slapp en suck av välbehag över mina läppar. Mjuka vågor rullade in och manade mig att göra dem sällskap. Jag var nästan ensam. En bit bort ledde en man sin cykel på väg hem från morgonbadet. Ett äldre par steg upp ur vattnet och tog sina badrockar som låg i sanden. Längre bort badade en ensam kvinna tillsammans med sin hund. De var inga fler än vi på den milslånga stranden denna morgon. Och ingen av de andra hade några badkläder på sig. Därför kändes det lite fånigt att jag skulle sätta på mig min baddräkt. Jag la den på stranden tillsammans med min klänning och handduk innan jag vadade ut i Nordsjöns svala vatten. Rakt fram fanns inget annat än hav och himmel. Det fick mig att känna mig både liten och stor på samma gång. Liten för att jag endast var en obetydlig prick i detta stora hav. Stor för att jag fick uppleva denna magiska stund där jag inte kunde komma närmare naturen än så här.

När jag stiger upp ur vattnet har de andra gått. Jag virar in mig i handduken. Låter solen torka och värma mig med fötterna i den mjuka sanden. Höjer händerna mot solen och tackar för att jag får vara en del av detta vidunderliga. Då kommer en lite större våg och slår upp över mina fötter. Jag skrattar och tänker att där sa någon varsågod. Och jag vet att den här stunden kommer jag för alltid att bära med mig.

Så kommer tillfället att ensam på en strand bada naken i havet. Ta vara på den :)