Dessa fantastiska hästar!

Efter att ha följt fälttävlan i OS, är jag så imponerad av de prestationer som ryttare och hästar har visat. Att det dessutom resulterade i en svensk silvermedalj känns helt fantastiskt. Och alla som håller på med hästar vet vilket jobb det ligger bakom det som Sara och Wega har gjort i London. Sju dagar i veckan oavsett väder, ska hästen skötas om. Det är utsläpp och insläpp i hagen, minst fyra utfodringar, rengöring av hästens box, någon form av motion, skötsel av hästen genom ryktning och allmänt omvårdnad, samt persedelvård. Det innebär 2-4 timmar i stallet som ska passas in i livspusslet med skola, jobb, familj och andra aktiviteter. Varje dag, år ut och år in... Vansinne säger en del. Alla pojkvänner/flickvänner och äkta makar lär sig snabbt att som andra hälft till en hästälskande person är det inte en självklarhet att man kommer i första hand. Och det finns nog ingen hästägare som får pengar över till något annat än det absolut nödvändigaste.

Vad är det då som får alla dessa människor att lägga så mycket tid och pengar på sitt intresse? För mig är svaret självklart. Jag älskar hästar! Har alltid gjort och kommer alltid att göra. För mig finns nästan inget som går upp emot att pussa en sammetsmjuk hästmule eller få den där fantastiska känslan av samspel under ett ridpass som är nästintill magisk.

För mig finns inget så avstressande som att vara i stallet. Uppdragna axlar åker automatiskt ner när jag blir rufsad i håret av en häst med bus i blicken. Huvudet töms på tankar när jag med grepen gör rent i boxen, och mockningen blir nästan meditativ. Utan hästar är mitt liv inte helt. Så tror jag det är för de flesta som älskar hästar, oavsett om man som jag är glad amatör eller som Sara Algotsson-Ostholt, tävlar på elitnivå.

Och som någon så klokt sa; Whoever said that diamonds are a girls best friend... Never owned a horse :)

                                            7-årig Ann  på älskade ponnyn Caricco :)

Hero, en liten solskenshistoria

För några veckor sedan hittade min dotters svärmor tidigt en morgon en främmande hund i sitt kök. Den hade följt med familjens gamla hund in genom dörren och stod nu och drack vatten i en skål. Därefter gick han och lade sig på en hundfilt i köket och somnade. Hos polisen fanns ingen svart långhårig hund anmäld som saknad och min dotter lägger därför ut en bild på facebook med en fråga om någon vet vems hunden är. Efter att ha fått hjälp med att läsa av hundens chipmärkning får de via jordbruksverkets register veta att han heter Hero, är fyra år och en blandras med retriver i sig. Vi gissar att det också finns Bordercollie i stamtavlan :)

På eftermiddagen är ägarna funna och det visar sig att Hero är en skilsmässohund som ingen riktigt hinner eller orkar med. Han har enligt ägarna rymt föregående kväll från den enes föräldrar drygt en mil från min dotter. När de är på väg för att hämta honom ringer de och frågar om inte min dotter och hennes sambo vill behålla hunden. De har inte tid för honom och vill inte vår dotter och hennes sambo ha honom måste ägarna försöka hitta ett nytt hem eller avliva Hero.

Hero själv tar situationen med ro. Han har ju hittat ett nytt hem där han känner att det är bra att bo. Dessutom har han under dagen charmat både sin tillfällige husse och matte som utan alltför lång betänketid går med på att ha honom på prov i tre veckor :)

Hero visar dock upp ett nästan vilt beteende när han kommer utomhus.Han springer iväg så fort han kommer lös utan att se sig om. Ett beteende som inte är så konstigt då de får se filmer från en åtelkamera i skogen där Hero filmats när han har varit och ätit varje natt i flera veckor. Troligtvis har han varit på rymmen lika länge...

Som tur är har dottern alltid haft hund, läst flera etologikurser på universitetet och har ett stort intresse för djurträning. Så fyra veckor och många kilo köttbullar senare börjar Hero bli en riktigt trevlig hund. Han söker själv kontakt med husse och matte, springer inte ut genom dörren utan tillåtelse längre och går att ha lös kortare stunder. Han har upptäckt att både husse och matte är rätt roliga personer att vara tillsammans med.

Jag tycker att Hero är en väldigt klok hund som när husse och matte inte brydde sig längre, gav sig ut och letade rätt på en ny familj. Som har både kunskap och kärlek samt tar sig den tid som Hero behöver. Så varmt välkommen till vår familj Hero :)

Berättelser som vi lär oss av

Alla berättelser har inte ett lyckligt slut, men de kan alla lära oss något. Ibland är lärdomarna inte nya utan vi blir bara påminda om sådant som är viktigt men som faller lite i glömska när annat pockar på vår uppmärksamhet. En sådan historia fick jag höra häromdagen av en god vän. Hennes unga släkting, vi kan kalla henne Anna, har en nära anhörig som är svårt sjuk och endast har en kort tid kvar att leva. Familjen bestämde sig för att i samband med deras älskades födelsedag, bjuda på kalas i hemmet. Alla var medvetna om att detta var nog sista gången deras kära kom hem och man förberedde sig för att det skulle bli bra på alla vis. Ett problem att lösa var transporten, det behövdes ett fordon som kunde transportera en rullstolsbunden person. Anna ringer då till handläggaren för färdtjänst för att få hjälp. Där får hon till svar att det tar 8 veckor att få ett sådant beslut. Frustrerad säger Anna "att då är min anhörig död, vi måste få hjälp nu!". Handläggaren svarar att "det var tråkigt, men nej ni kan inte få förtur så här är reglerna". Anna frågar ännu mer frustrerad om det inte går att göra ett undantag, hennes anhörig ligger på sjukhus, ska snart dö och vill bara få komma hem en sista gång. Handläggaren är dock obeveklig, regler är till för att följas.

Nu lyckas Anna och hennes familj ordna transporten på egen hand, där en taxiägare med färdtjänstbuss ordnar transporten och det blir en sista födelsedagsfest tillsammans med hela familjen. Men historien påminner mig och alla som får höra den om, att ibland sätter de regelverk vi omger oss med, medmänskligheten fullständigt ur spel. Och inget regelverk i världen kan någonsin vara viktigare än att en människa med endast kort tid kvar att leva, får komma hem till sitt hus och sin familj en sista gång.

Och när det blir så här galet, måste vi reagera. För om ingen berättar hur tokigt det är, kan ju ingen heller ändra på det. Regler måste finnas men de får inte gå före medmänsklighet och sunt förnuft.

Ta hand om dig och dina kära, kärleken blir bara större om vi slösar med den! /En lite upprörd Ann

Jag blir förförd av deras berättelser

Just nu blommar ett tjugotal olika rosor i min trädgård. I färger från vitaste vitt till djupaste purpur, från den enklaste nyponrosen till den tätt fyllda Constance Spry och alla doftar de underbart. Dessutom finns det förutom deras fantastiska färg,form och doft, en anledning till att de bor i min trädgård. De har alla en historia att berätta. Albarosen Maxima är en av de äldsta och blommade redan när korsriddarna begav sig mot Jerusalem. Jag nästan ser dem rida förbi på väg mot sitt ärofyllda uppdrag när jag stiger ut på trappen och möts av den tunga rosdoften som fyller luften i den daggvåta trädgården. När sedan York and Lancaster blommar med både rosa och vita blommor på samma buske, får jag en aning om historien kring det krig i 1400-talets England, som gett rosen dess namn.

Den okända albarosen bredvis Schersminen, kommer från en av mina vänninors mormor. Hon vet inte var den ursprungligen kommit ifrån, men dess blommor har prytt familjens midsommarbord så länge någon kan minnas.

En av mina favoriter blommar endast en kort tid. Men som hon blommar! Austinrosen Constance Spry är uppkallad efter Englands allra första kvinnliga florist. Det hedrar hon med att i början av juli varje år vara fullkomligt översållad av stora, tätt fyllda, djupt rosa och fantastiskt doftande blommor.

Jag går i min trädgård, lyssnar till deras berättelser och låter mig förföras.

                                                     Albarosen Maxima

                                              Den underbara Constance Spry

                                              Stanwell Perpetual