Efter att ha följt fälttävlan i OS, är jag så imponerad av de prestationer som ryttare och hästar har visat. Att det dessutom resulterade i en svensk silvermedalj känns helt fantastiskt. Och alla som håller på med hästar vet vilket jobb det ligger bakom det som Sara och Wega har gjort i London. Sju dagar i veckan oavsett väder, ska hästen skötas om. Det är utsläpp och insläpp i hagen, minst fyra utfodringar, rengöring av hästens box, någon form av motion, skötsel av hästen genom ryktning och allmänt omvårdnad, samt persedelvård. Det innebär 2-4 timmar i stallet som ska passas in i livspusslet med skola, jobb, familj och andra aktiviteter. Varje dag, år ut och år in... Vansinne säger en del. Alla pojkvänner/flickvänner och äkta makar lär sig snabbt att som andra hälft till en hästälskande person är det inte en självklarhet att man kommer i första hand. Och det finns nog ingen hästägare som får pengar över till något annat än det absolut nödvändigaste.
Vad är det då som får alla dessa människor att lägga så mycket tid och pengar på sitt intresse? För mig är svaret självklart.
Jag älskar hästar! Har alltid gjort och kommer alltid att göra. För mig finns nästan inget som går upp emot att pussa en sammetsmjuk hästmule eller få den där fantastiska känslan av samspel under ett ridpass som är nästintill magisk.
För mig finns inget så avstressande som att vara i stallet. Uppdragna axlar åker automatiskt ner när jag blir rufsad i håret av en häst med bus i blicken. Huvudet töms på tankar när jag med grepen gör rent i boxen, och mockningen blir nästan meditativ.
Utan hästar är mitt liv inte helt. Så tror jag det är för de flesta som älskar hästar, oavsett om man som jag är glad amatör eller som Sara Algotsson-Ostholt, tävlar på elitnivå.
Och som någon så klokt sa;
Whoever said that diamonds are a girls best friend... Never owned a horse :)
7-årig Ann på älskade ponnyn Caricco :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar