En halv BH i julklapp

Den här historien fick jag höra mitt i julstöket och blev varm i hjärtat. En kvinna som brukar komma till ett soppkök, hade ont i sin rygg. Hon hade precis ha fött ännu ett barn och fick tigga pengar till sig och sin familj för att de skulle klara sig. Med ett spädbarn ständigt i famnen och en tung byst, började smärtan i rygg och axlar bli svår. En äldre dam som hjälpte till i köket insåg att en BH skulle avlasta och hjälpa mot smärtan. Kvinnan hade aldrig haft en BH på sig, men gick med på att åka och handla en i veckan efter. En diakon som talade kvinnans modersmål hjälpte till med språksvårigheterna och lovade att följa med. Affärsinnehavaren informerades om att de skulle komma och att kvinnan troligtvis aldrig hade haft en BH på sig och antagligen skulle känna sig obekväm med att klä av sig inför andra.Väl i affären blev de fantastiskt bemötta. En bekväm och stödjande BH provades ut. Då frågar affärsinnehavaren om det är kallt där kvinnan bor. När hon bekräftar att det är så, får hon en varm och skön pyjamas och ett par varma sockor med i sitt paket. Efter inköpet går de tre kvinnorna på ett café. Förundrat och tacksam berättar den nyblivna mamman att det är första gången hon någonsin är på ett café.

Den äldre damen berättar om kvinnan och BH köpet för en väninna. Denna föreslår då att de istället för den vanliga lilla julklappen till varandra, betalar halva BHn var. Och så får det bli.

En solskenshistoria om hur två äldre väninnor får en halv BH var i julklapp, en affärsinnehavare gör en insats utöver vad som förväntas och en mångbarnsmamma som får sin första BH och sitt första cafébesök på en och samma dag.

Att ge gör gott på så många plan. God och fridfull Jul önskar jag er alla!

När livstråden brister stannar tiden för en stund

Och orden tar paus. Ger sorgen utrymme att finnas till. Vår pappa-farfar-svärfar dog för några veckor sedan efter en hjärtinfarkt. Somnade in med sönerna vid sin sida. Han blev 85 år och klarade sig utan hjälp ända till de sista dagarna. Det är så det borde få vara för alla. Ändå är sorgen och saknaden stor. En älskad person finns inte hos oss mer och han kommer alltid fattas oss. Nu väntar begravning på luciadagen och det känns fint att få ta avsked en dag när ljus och sång lyser upp vintermörkret.

Det är tyvärr inte den enda livstråd i min närhet som har brustit. En omtyckt kollega fick i förra veckan ge upp kampen mot sin cancersjukdom. En ung kvinna mitt i livet. Älskad hustru och älskad mamma till tre små barn. Hon borde också ha fått bli 85!

Många är vi som har följt Carolinas blogg under hennes kamp mot sin sjukdom. Förbannat cancern men också beundrat Carolinas förmåga att hela tiden leva livet fullt ut. Att se det positiva i varje stund och aldrig låta sjukdomen ta över hennes liv. Vi hoppades så att hon skulle klara det. Efter operationen i höstas var ju cancern borta. Ändå kom den tillbaka. Och sen gick det så fort. Nu blir det två begravningar på en vecka. Den ena som en sorglig men naturlig avslutning på ett långt liv. Den andra så onaturlig och fel som det bara kan bli.

Samtidigt måste vi hjälpas åt att minnas både farfar Sten och Carolina som de älskade människor de var. Prata om alla roliga och fina minnen vi har. Bära med oss dem i hjärtat som den värdefulla skatt de är. Sen måste vi låta tiden och livet fortsätta. Och låta orden hjälpa oss att hålla deras minnen levande. Det är vi skyldiga både dem och oss själva.

Stormiga minnen

I väntan på första höststormen kom de. Stormberättelserna. Runt fikabordet berättades det om Gudrun, Per och de utan namn. Stormar som på olika sätt gjort avtryck. I naturen och hos oss människor. Avtryck som kommer finnas kvar i generationer. Själv minns jag hur vi efter stormen Gudrun var utan ström i två veckor. Då matlagningen hemma mest bestod av soppa och mackor. Hur de halvstora barnen efter några dagar utan tv blev en pina både för varandra och sina föräldrar. Veckorna då pappan körde runt och tankade elaggregat ute i byarna all sin vakna tid. Och hur de levande ljusens mysfaktor inte repade sig förrän efterkommande höst.

Och det berättades om människor som gått flera kilometer den natten då träden ramlande som plockepinn runt dem. Om de som i dagar blev isolerade utan kontakt med omvärlden. Och om hur människor i krissituationer ställer upp och hjälper varandra som de aldrig gjort förut. I vår by samlades alla vuxna som ägde och kunde hantera en motorsåg hos grannen. Med hjälp av deras hjullastare som tog emot och lyfte undan de kapade stammarna, arbetade man sig fram längs vägen. Nästan en hel dag tog det. Men sen var de tre kilometrarna ner till den större vägen framkomlig. Då hade de sågat sig igenom flera hundra träd.

Den här gången blev inte förödelsen så stor. Visst föll det en massa träd och även vi blev strömlösa för en stund. Men efteråt kändes den trasiga telefonledningen lite bagatellartad. Det gör den inte längre. Med urusel mobiltäckning börjar det nu bli rätt frustrerande. Efter tolv dagar utan fast telefon och internetuppkoppling inser vi hur mycket vi saknar det. Senaste budet från Telia är den 26 november. I det stora hela en bagatell. Allt går ju att lösa på andra om än på lite krångligare sätt.

Så istället för att bli mer frustrerad väljer jag att se det som en lärdom. När saker inte blir som jag har tänkt finns det ofta en mening med det. Jag får helt enkelt hitta nya lösningar på mina problem. Därför ägnas dagens lunch åt att blogga från mobilen. Och kvällen kan jag ägna åt att mysa i soffan med maken. En mysig fredag önskar jag er idag!

Jämvikt

Funderar igen. På hur den här hösten tycks gå i vågor. Eller mer kanske som en berg och dalbana. Och hur svårt det ibland är att förhålla sig till ytterligheterna. På tv, i radio, på webben och i alla sociala medier skriks katastrofnyheterna ut. Översvämningar, krig, terroristattentat, svältkatastrofer och andra hemska nyheter översköljer oss. Jag försöker engagera mig. Skänker pengar, köper rosa band, delar facebooklänkar och retweetar. Får ont i hjärtat och lider med dem som har det svårt. Och så helt plötsligt tar det stopp. Jag orkar inte ta in mer. Känner hur tårarna ramlar när jag ser bilder på stympade elefanter och svältande barn. Jag stänger ner. Känner att jag inte klarar av mer just nu. Måste få fylla depåerna med energi och glädje.

Så jag går ut i skogen där träden står i brand. Vandrar med hunden på guldgula mattor. Njuter av tystnaden och den höga klara höstluften. Åker till stallet och myser med sammetsmjuka mular. Umgås med familjen och stjäl till mig en extra kram från den store sonen. Läser böcker med lyckligt slut och ser till att få min Reiki varje dag. Tar en baravara dag och känner tacksamhet för allt jag har.

Och där börjar jag orka igen. Att ge och bry mig om andra. Livet behövde bara få komma i jämvikt. Så jämvikt är dagens ord. Ett rätt klokt sådant faktiskt.

                                          Underbara höst!

Äkta vara

Och då menar jag inte ursprungsmärkning eller innehållsdeklaration på sunda matvaror. Nej, jag tänker på personliga varumärken. Det blir allt vanligare att man är sitt eget varumärke. Det skapas klädkollektioner, dofter, smycken och upplevelser med samma namn som kända personer. De är skådespelare, artister, idrottsmän eller någon som på annat sätt skapat sitt personliga varumärke. Ofta gäster i tvsoffor och radioprogram. De bloggar, skriver böcker och föreläser. För det gäller ju att passa på när man är inne i ett flow :)

Just i detta flow tror jag det är lätt att berusas av framgången. Förlora fotfästet och börja sväva lite ovanför marken. Tappa kontakten med jorden och sitt inre jag. Och inte längre vara det man lovar. Äkta vara. Inifrån och ut.

För några år sedan var en känd och populär författare i Växjö för att inspirera och motivera. Till framträdandet beställdes ett fång ljusgula rosor som skulle stå på scenen. Blommorna levererades av en ung florist som såg fram emot att möta den kända författaren. Men mötet blev inte som hon hade tänkt sig. Mannen var sur och grinig. Fräste åt henne att rosorna hade fel färg. Att hon fick ta med dem tillbaka och återkomma med nya i rätt nyans. Med gråten i halsen gick den den unga kvinnan tillbaka till blomsteraffären. Hennes bild av mannen som skrev böcker om personlig utveckling förändrades för alltid. Han hade någonstans på vägen glömt vikten av att leva som man lär.

Sitt personliga varumärke är ingen kostym man sätter på sig speciella dagar. Det är ju den man är. Varje timme. Varje dag. Året om. Därför måste jag veta vem jag är. Vad som är viktigt för mig. Vad jag tror på. Mitt unika jag. Det där som kommer inifrån och ut. Med hela mitt hjärta. På riktigt.

Det personliga varumärket är alltid den du är. Och det är därför det blir så himla bra. Äkta och unikt. Glöm inte det. Dagens råd från mig till dig.

                                              Äkta vara :)

Här odlas nyttiga råvaror och gemenskap mellan människor

Jag pratar om Ekobacken i Växjö. En av alla de stadsodlingar som växer fram i Sverige. På fältet som sluttar  mot domkyrkan har det odlats sedan 1000-talet. Nu är det Växjös krogar, skolor, landsting, butiker och andra företag som odlar ekologiska råvaror till sina kök på den bördiga marken. Under ledning av Ingemar och Åsa har föreningen Macken och andra frivilliga skött om odlingslotterna från sådd till skörd. Företagen hyr sina grönsaksland där de själva har bestämt vad som ska odlas.

Och så finns det en kollektivodling. Här kan alla Växjöbor som vill lära sig mer om odling vara med och delta i det praktiska arbetet. Visst är det härligt! Här kan alla som vill vara med. Hur ofta kan vi säga det idag?

I gränslös gemenskap förenas folk och frön. Vill man inte bli smutsig om händerna kan man bara vara med och lyssna på när Ingemar berättar om hur man får de finaste morötterna. Eller så promenerar man upp till Ekobacken för att njuta av dofterna från allt som växer och handlar i det lilla grönsaksståndet. För allt ska ju ätas upp.

I år har det också funnits ett utekök där man har haft olika mataktiviteter. Senast i fredags bjöd kocken Erik Måneld på lunch med råvaror från Ekobacken. Till nästa år står ett växthus på önskelistan. Jag hoppas de lyckas. Och att Ekobacken får fortsätta frodas. Så både ekologiska grönsaker och människor får växa i denna livsbejakande miljö. För miljöns, hälsans, den goda matens och gemenskapens skull.

Mer stadsodlingar står på Anns önskelista idag. De gör ju gott på så många sätt!

 

 

Så var den här

Hösten. Efter en fantastisk sommar med sol och värme i överflöd, kom den över en natt. Morgonen är vindstilla. Luften mättad av dofter som berättar att en ny tid är kommen. På gräsmattan ligger gulnade björklöv som inte fanns där igår. Luften är hög och klar. Solens strålar värmer fortfarande även om det dröjer några timmar innan nattens kyla har försvunnit. Och jag älskar det. Efter våren är hösten min favorit.

Mätt på sommaren njuter jag av att mörkret smyger sig på. Jag får med gott samvete slå av på takten. Tända ljus och krypa upp i soffan med en bok. Rota runt i stickekorgen och återuppta de projekt som inte hann bli klara innan vårens ljusa kvällar lockade ut mig i trädgården. Nu är det tid för reflektion och nya idéer. För samtidigt som det är ett avslut på grillfester och sena kvällar i trädgårdsmöblerna med ett glas rosé, är det början på en ny tid. När hösten får allt att sakta in får jag tid att ta upp tankar som inte hunnit bli färdiga. Bolla idéer med kreativa vänner och låta dem ta nya vägar. Det är verkligen så att var sak har sin tid.

Och hösten är tid för att låta sparade tankar ta ny fart. Ett par timmar i svampskogen kan få kreativiteten att flöda som aldrig förr. Och en magisk morgon där hundratals spindelnät glittrar i morgonsolen får mig att nästan tappa andan. Samtidigt som idéerna flödar. Kanske är det älvorna vilka dansar i dimman som stimulerar min fantasi. I vilket fall är jag glad över att hösten är här.

Stanna upp och njut av älvornas dans och spindlarnas konstverk i morgonsolen är dagens råd från mig.

                                  En magisk höstmorgon i Skogstorp

Tillsammans kan vi förändra världen

Så är det. Ensam är varken stark eller särskilt effektiv. Det är när vi tänker, planerar och gör saker tillsammans som det händer. Tillsammans. Åh, vad jag gillar det ordet.

Läser ett tweet från Simon Sinek om Charity Waters nya kampanjvideo. Om hur rent vatten bokstavligen räddar och förbättrar liv i små byar på landsbygden i Orissa. En av Indiens fattigaste delar. Hur den lokala organisationen Gram Vikas arbetar för att alla ska ha tillgång till rent vatten och tvättmöjligheter. Oavsett status och ekonomi. En förutsättning för att få ta del av projektet är att alla hjälps åt. Och där kom det där fina ordet igen. Tillsammans.

Deras kampanjfilm berör och skakar om. Men inger också hopp. För tillsammans kan vi faktiskt förändra världen.

Se filmen och ta del av deras story!

Charity Water Campaign September 2013

Passionsblomman

Den här historien fick jag höra av en god vän härom dagen. Hon arbetar som lärare på en gymnasieskola. En av hennes elever hade det jobbigt. Livet hemma var komplicerat. Det påverkade naturligtvis skolarbetet. Umgänget med kompisar likaså. I perioder orkade eleven varken med skolan eller sina vänner. Min vän och hennes kollegor försökte hitta olika sätt att hjälpa, stötta och motivera. Sakta gick det framåt. Närvaron blev bättre och studierna blev om inte alltid godkända, i alla fall ett slutbetyg. I slutet av sista terminen kom eleven en dag till min gode vän. I famnen hade hon en passionsblomma. Hon sträcker fram den med ett stort leende.

-Den här passionsblomman får du för att du så passionerat bryr dig om dina elever. För ditt engagemang som är lika stort även för de som inte är så duktiga. Eller struliga som jag, avslutar hon.

Min vän får tårar i ögonen när hon berättar. Jag också. Den där passionsblomman symboliserade  så mycket. Min väns engagemang för sina elever. Oavsett hur duktiga eller besvärliga de är. Men också en ung människas hopp och glädje inför framtiden. Där mötet med en vuxen som brydde sig om blev det viktigaste av allt.

Sluta aldrig bry dig om andra. Är dagens uppmaning från mig.

Det är jag som väljer

Hur jag reagerar på saker som händer vet jag inte alltid. Och jag tror det är viktigt att låta sig reagera. Bli arg, ledsen, besviken eller vad man nu känner. Att hålla inne starka känslor blir sällan bra. Men därefter har jag ett val. Att låta dem styra mitt beteende, eller ta kommandot över fortsättningen. Jag tror på att lyfta blicken och se möjligheterna. Se vad jag faktiskt kan påverka så att det för mig framåt. Man behöver inte alltid vara så förbaskat positiv. Men att bara ge upp och se mig som ett offer vägrar jag göra.

Ibland lättare sagt än gjort. Men jag väljer att agera utifrån det som känns bra för mig. Då är jag tillbaka vid rodret. För mig är det viktigt. För min självkänsla. För hela mig. Jag behöver inte veta vart det slutar, men det är jag som styr.

Så mycket lättare stegen blir. Självömkan, osäkerhet, och andra destruktiva känslor är tunga att bära. Låt dem ligga där på marken. Utan näring förmultnar de snart. Vandra med hög svansföring och nyfiket sinne mot nya mål. Utan en aning om vad som väntar runt hörnet. Men  i trygg förvissning om att vad det än är, blir det bra.

Det tänker jag göra. Och roligt tänker jag ha på vägen.

En underbar bild som jag lånat från The Horse Rider´s journals facebooksida :)

Varma händer

Sedan slutet av maj är jag Reikiutövare. Denna tusenåriga japanska energiterapi som ger avslappning och reducerar stress. Spänningar och blockeringar släpper. Kroppens självläkande förmåga stimuleras. Reiki är som att tanka kropp och själ med solsken. När Reiki flödar genom mina händer blir de varma. Så varma. För mig är Reiki i första hand till mig själv. Jag fyller på mina energidepåer. Blir piggare och gladare. Känner mig närmare mig själv.

Men det är också  fantastiskt att kunna dela med mig av Reiki till andra. Det känns så gott att kunna hjälpa. Någon som av stress och oro tappat fotfästet. Hittar ro och fast mark under fötterna igen. Spända och ömma axlar sjunker ner med en suck av välbehag. En kropp och själ som känner sig tömd på energi får andrum och livslusten kommer sakta tillbaka. Onda knän upplever lindring för en stund. Full av ödmjukhet förundras jag inför det som händer. Jag förstår inte allt. Men det behöver jag kanske inte heller. Jag nöjer mig med att bara tacksamt ta emot och glädjas över det som sker.

Kanske blir det en ny riktning på min livsväg. Det får framtiden utvisa. Oavsett vill jag aldrig mer vara utan känslan som sprider sig i min kropp när Reiki flödar. Och de finns alltid där när jag än behöver dem. Varma händer. Jag lånar ut dem och låter livsenergin göra gott där den behövs.  Känner glädje och tillit. Det räcker för mig. Varma händer delar jag med mig av idag.

Vad drömmer du om?

Det frågar jag gärna människor jag möter. De jag känner och de jag nyss har träffat. Det är så spännande att höra deras svar. Jag blir både glad och inspirerad av att höra drömmar om gårdsmejerier, personliga inredningsbutiker, hotell i Grekland eller Bed & Breakfast med trädgårdscafé. Med stora leenden och glittrande ögon, berättar de med inlevelse. Jag kan känna smaken av ost, de mjuka lammskinnen, den hemtrevliga känslan och doften av nybakat bröd. Deras drömmar blir så levande.

Varför ställer vi då så sällan den frågan. Varför är det lättare att fråga, vad jobbar du med? Eller, hur gammal är du? Istället för att fråga, vad gör dig glad och får dig att må bra?

Idag fick jag lyssna till en dröm om ett litet pensionat i Frankrike. Med några få rum men en fantastisk och personlig service. Det riktigt lyste om berättaren när hon beskrev sin längtan till en tillvaro som pensionatsägare i ett annat land. Jag hoppas hennes dröm  blir verklighet. Och att det blir precis som hon önskar. Själv kommer jag fortsätta att fråga de jag möter vad de drömmer om. Det berikar mig. Och jag tror drömmar mår bra av att berättas.

Delar med mig av en text jag tycker så mycket om och hoppas den inspirerar dig lika mycket som den inspirerar mig. Ta hand om dig. Och fortsätt drömma. Det var min uppmaning idag.

"Jag behöver inte veta vad du har för yrke. Jag vill veta vad du brinner för

och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtas längtan.

Jag behöver inte veta hur gammal du är. Jag vill veta om du kommer att ta

risken att framstå som en dåre för kärlekens skull, för dina drömmar,

för äventyret att leva.

Jag behöver inte veta var planeterna stod när du föddes. Jag vill veta om du

krympt ihop och stängt dig av rädsla för ytterligare smärta.

Jag vill veta om du kan sitta med smärta, min eller din egen, utan att försöka

gömma den, mildra den eller göra någonting åt den.

Jag vill veta om du kan vara med glädje, min eller din egen, om du kan dansa vilt

och låta extasen uppfylla dig ända ut i fingrar och tår utan att mana oss att vara

försiktiga, realistiska eller att hålla de mänskliga begränsningarna i minnet.

Jag behöver inte veta om historien du berättar är sann. Jag vill veta om du kan göra

någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv – om du kan bära anklagelser

om svek och inte svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara sann och därför pålitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även om inte varje dag ter sig underbar

Jag behöver inte veta var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta

om du kan stiga upp efter en lång natts sorg och förtvivlan, mörbultad in i märgen

och ändå göra det som behöver göras för barnen.

Jag behöver inte veta var eller vad eller vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller

dig inifrån när allt annat faller bort. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv

och om du i sanning tycker om ditt eget sällskap i de tomma stunderna.

Jag behöver inte veta vem du känner eller hur du kom hit. Jag vill veta om

du kommer att stå i eldens mitt med mig utan att rygga tillbaka.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckanden, dina eller mina och ändå stå

vid sjökanten när fullmånens silverglans lyser och ropa: JA! ”

Av Oriah Mountain Dreamer

Översättning av Alexander Kielding och Elin Berggren

Det var jag och havet

Jag vaknade tidigt. På avstånd hörde jag vågorna som kallade genom tältduken. Jag tassade upp för att inte väcka maken som sov gott i sin sovsäck. Nappade åt mig baddräkt och en handduk. Ute var det stilla och tyst. Jag tog stigen över sanddynerna ner till stranden som sträckte sig så långt ögat kunde nå. När fötterna sjönk ner i den vita mjuka sanden slapp en suck av välbehag över mina läppar. Mjuka vågor rullade in och manade mig att göra dem sällskap. Jag var nästan ensam. En bit bort ledde en man sin cykel på väg hem från morgonbadet. Ett äldre par steg upp ur vattnet och tog sina badrockar som låg i sanden. Längre bort badade en ensam kvinna tillsammans med sin hund. De var inga fler än vi på den milslånga stranden denna morgon. Och ingen av de andra hade några badkläder på sig. Därför kändes det lite fånigt att jag skulle sätta på mig min baddräkt. Jag la den på stranden tillsammans med min klänning och handduk innan jag vadade ut i Nordsjöns svala vatten. Rakt fram fanns inget annat än hav och himmel. Det fick mig att känna mig både liten och stor på samma gång. Liten för att jag endast var en obetydlig prick i detta stora hav. Stor för att jag fick uppleva denna magiska stund där jag inte kunde komma närmare naturen än så här.

När jag stiger upp ur vattnet har de andra gått. Jag virar in mig i handduken. Låter solen torka och värma mig med fötterna i den mjuka sanden. Höjer händerna mot solen och tackar för att jag får vara en del av detta vidunderliga. Då kommer en lite större våg och slår upp över mina fötter. Jag skrattar och tänker att där sa någon varsågod. Och jag vet att den här stunden kommer jag för alltid att bära med mig.

Så kommer tillfället att ensam på en strand bada naken i havet. Ta vara på den :)

En sak i taget

Jag möter dem överallt. Mest är de unga. Ofta kvinnor. De tycks förtvivlat försöka få ut så mycket det bara går av dygnets timmar. På bekostnad av att de missar en hel del på vägen. För att vara så effektiva som möjligt lyssnar de på spotify eller pratar i telefon samtidigt som de går ut med hunden. Och tar barnen på promenad i vagnen. Och går en powerwalk för motionens skull. Och tänker på allt de ska hinna göra under semestern.

Nu överdrev jag lite, men visst är det många som tror att de blir effektiva av att göra många saker på en gång. Men hur bra blir det? Var hamnar fokus? I värsta fall får ingen full uppmärksamhet utan alla får bara en liten skvätt. Och hur bra blir det?

Pratar jag med någon blir det ett riktigt samtal först när båda ger det full uppmärksamhet. Relationen till hunden blir som allra bäst då vi njuter av vår stund tillsammans. Och som föräldrar är vi skyldiga både våra barn och oss själva att vara såväl själsligt som kroppsligt närvarande då vi umgås. Snart nog är de stora och går sin egen väg. Och hur effektiva var vi om vi missade allt det där?

På våra jobb är vi idag medvetna om att vi inte blir effektivare av att göra många saker samtidigt. Vi vet att vi blir mer fokuserade och får mer gjort när vi gör klart en sak i taget. Men varför tycks vi glömma det i övriga livet?

Kanske bör vi ägna en del av sommaren till att öva på just det. Att göra en sak i taget. Och njuta till fullo av att inte göra mer än så. Jag gissar att vi kommer att må bättre, känna oss lugnare och mer närvarande. Dessutom kommer vi kunna bocka av mer än vi trodde på den där långa "att-göra" listan.

Soliga hälsningar från Ann som just målat färdigt utemöblerna. Bara målat och ingenting annat :)

                              Skördar lavendel och njuter av sommarens dofter

Så gripande, vackert och oändligt sorgligt

Är Kristian Gidlunds sommarprogram. Kommer du inte lyssna mer än på ett denna sommar måste det bli detta. Jag grät och log om vartannat. Hans språk är så vackert och det han säger är så viktigt. Så oändligt viktigt. Mer naket och personligt än så här kan det knappast bli. Samtidigt också så fyllt av kärlek. Mer tänker jag inte säga. Ta dig den här timmen tillsammans med Kristian. Se till att du får vara ostörd. Ensam eller med någon annan. Se också till att ha en hög med pappersnäsdukar till hands. Och sen är det bara att lyssna. Det är det minsta vi som fortfarande är mitt i livet kan göra.

Kristian Gidlunds sommarprogram

Tillit till livet

Funderar över det där med var vi är på väg. Vart livet för oss och vilka stigar vi väljer att följa. Har senaste tiden träffat och läst om flera fantastiska människor som gjort stora förändringar i livet. För att de kände att de måste. För att inte gå under. Av dåliga relationer, för krävande jobb eller något annat som stal mer energi än det gav tillbaka. De verkar vara så många. Eller är det bara så att jag ser och hör dem för att jag själv blir mer och mer medveten om hur viktigt det är att leva på ett sådant sätt att jag mår bra. På alla plan. Att ha tillit till livet. En av dessa kloka kvinnor som jag känner säger att "det blir som det ska."

En annan klok kvinna jag har förmånen att träffa ibland är Maria Estling Vannestål. Hon berättade sin story i ett TED-evenemang i April. Den svenska versionen kan du läsa på meditationsguiden.

I en tidning läser jag hur Lunds biskop Antje Jackelén uttrycker det. Att vi ska leva nära den vi håller på att bli. Att känslan är att vi lever nära vårt verkliga jag. Det handlar om intuition, om att fånga upp signaler med alla våra sinnen. Eller om vi vänder på det och säger att vi stänger alla dörrar, begränsar våra möjligheter, inte tror oss kunna eller våga något nytt. Då lever vi inte nära vårt verkliga jag. Hon avslutar med att säga att det handlar om att ta sig själv på allvar. På rätt sätt. Klokt sagt biskopen.

Och då hamnade vi där igen. Att ha tillit till livet. Oj, vad djupt det blev idag. Men sant. För mig. Så med ett stort leende på läpparna vandrar jag vidare med tillit till livet och med vetskapen att jag inte vandrar ensam.

Sluta aldrig vara nyfiken på livet och var det med ett leende. Dagens ord från tillitsfull Ann

vad passar bättre till dagens inlägg än underbart kloka och vackra Silver

Studentorkestern

Den här historien berättade en kvinna jag träffade på ett café idag. Jag tyckte den var helt underbar. Och hoppas att den är alldeles sann.

För ett 20-tal år sedan startade ett par kompisar i Lund ett band för att åka runt och spela för sina vänner som tog studenten. De hade så roligt att varje år i studenttider återuppstår bandet . De spelar då för några som tar studenten i sina familjer eller vänkretsar. Men de dyker också upp hos 3-4 för dem helt okända studenter och underhåller en stund. Innan har de också bestämt var de stannar på en drink, äter mat eller dricker kaffe.

Gissa om alla studenter i Lund hoppas på att de ska få ett oväntat med välkommet besök av studentorkestern :)

Farmor Ellens doftpion

Bästa tiden är alltid nu

Ändå blir jag varje år lika överväldigad av försommaren. Tusen nyanser av grönt. Färger och former som får det mesta att blekna. Djurungar så söta att jag vill ta hem dem allihop. Samtidigt är det ofta en hektisk tid. Därför tog jag en liten bloggpaus. Jag har faktiskt pausat med allt som inte har varit nödvändigt. Prioriterat mig själv och det jag mår extra bra av. Och lite som tjuren Ferdinand har jag luktat på mina blommor och låtit själen komma ifatt. När allt är roligt är det lätt att bli fartblind. Som tur är har jag lärt mig att känna fartvinden i tid. Så därav några veckors tystnad. Hoppas ni finns kvar för nu är jag inloggad igen. Och berättelserna har samlats på hög. En kommer direkt här efter. Jag ler bara jag tänker på den. Hoppas den gör dig glad också.

Logga ur är klokt ibland, hälsar färdigpausad Ann

                                            När syrenernas doft är nästan berusande

                                        I ett magiskt ögonblick fångade irisen dagens sista solstrålar

                                        Pionen från farmors trädgård är en del av min historia

Från lägereld till tweets

Tänker på hur våra kommunikationskanaler har förändrats. Likaså vårt sätt att kommunicera. Under en förhållandevis kort period av vår tid. Berättelserna runt lägerelden lärde våra förfäder hur de hittade föda, skyddade sig mot  faror och samarbetade för att överleva. Fortfarande handlar mycket av vår kommunikation om samma grundläggande behov.

För vi behöver fortfarande äta, skydda oss mot faror och samarbeta för att överleva. Och kanske har vi idag ett ännu större behov  av att  samspela med andra. För att fylla våra sociala behov. Informationen vi behöver förmedlas inte längre runt lägerelden på kvällen. Den finns runt omkring oss hela tiden. Om vi bara hinner lyssna.Vi har ju så bråttom.

Den som vill bli lyssnad på har det inte lätt. Möjligheterna att nå ut är oändliga. Och tiden du har på dig för att fånga mottagarens intresse är kortare än någonsin. Statusuppdateringar, instagrambilder och tweets färdas jorden runt på en sekund. Fortfarande lyssnar vi helst på dem vi känner. Därför tilltalar kändisar och varumärken oss som om vi vore nära vänner. De vet. Att då är vi mer mottagliga. Ändå glömmer vi ibland att lyssna på dem som verkligen bryr sig. Som gillar oss för den vi är. Så fel det kan bli när vi låter oss dras med i farten.

Jag tror vi behöver sakta in i och fundera över vad vi vill säga. Och börja om. I rätt ände. Lyssna på andra. Och lyssna igen. Det är det bästa sättet att kommunicera. Sen kan du börja berätta. Förpacka ditt budskap i en berättelse och andra kommer att lyssna. En spännande, rolig, sorglig eller fängslande story. Som enkelt gestaltar det du vill säga. Krångla inte till det. Däri ligger magin. Förena fakta och känslor så att ditt budskap berör. Då funkar det. Så är det bara.

En riktigt bra story lever länge. Den färdas från mun till mun. Genom statusuppdateringar, instagram och tweets. Genom fikarum, över middagsbord och till lägereldar. Berättelsens magi är tidlös. Ett av de kraftfullaste kommunikationsverktygen vi har. Bästa storyn vinner. Glöm aldrig det.

                      Njuter av all ny och skir grönska. Älskar den här tiden på året :)

Rötter och vingar

Jag läste för många år sedan en intervju med en kvinna om hennes roll som mamma. På frågan om vad som var viktigast, svarade hon, "att ge mina barn rötter och vingar". Så klokt. Rötter som ger trygghet, självkänsla och och en fast grund att stå på. Vingar som ger mod att våga slänga sig över kanten och fånga möjligheterna. Som bär på färden mot horisonten och den eget valda vägen. Det har därefter varit mitt sätt att se på alla faser i den förunderliga, fantastiska och intensiva tid av livet då våra barn har växt upp. Deras rötter har växt sig kraftiga och vingarna har utvecklats från små och fjäderlösa, till starka, glänsande och vackra.

Och så mycket de har gett tillbaka. Ända sedan de som nyfödda små underverk vände upp och ner på hela vår tillvaro. Till idag då de som unga vuxna lever sina egna liv. Jag är så tacksam att vi har förskonats från svåra sjukdomar och olyckor. Att båda två har växt upp till kloka, omtänksamma och empatiska människor. Att de har förmåga att både ge och ta emot kärlek. Hur vår roll som föräldrar aldrig försvinner men nu definitivt har ändrat karaktär. Och hur viktigt det är att vara medveten om det. Att våga släppa taget och lita på att vingarna bär.

Och jag tänker på hur enkelt det låter. Ge rötter och vingar. Och hur svårt det kan vara. Samtidigt är det väldigt talande. En planta med svaga och små rötter blir vinglig och stammen bryts lätt av. Den behöver vatten, ljus, näring och få växa i lagom takt för att kunna bli stadig och frodig. Likaväl kan inte fågeln lära sig flyga förrän vingarna har växt klart och blivit fullbefjädrade.

Tänk så många av oss som ibland skulle behöva stanna upp och komma ifatt. Låta rötterna söka sig djupare ner i myllan eller låta nya vingpennor hinna växa ut innan vi flyger vidare. Rötter och vingar. Det är inte bara kloka ord för våra barn. Vi kan behöva fundera över dem lite till mans.

Så känn efter. Rötter och vingar var dagens ord.

                           
                                     Ett blommande körsbärsträd mitt i Växjö. Underbart!

Min pappa var starkast i världen

Det var i alla fall vad jag trodde när jag var liten. Och vid ett flertal tillfällen blev jag stärkt i min övertygelse. Som när jag 7 år gammal var väldigt inspirerad av Pippi och också ville ha min häst i köket. Shetlandsponnyn Lady gick snällt med mig uppför trappen till köket på andra våningen i vårt hus. När vi sen skulle tillbaka till stallet var det inte lika enkelt. Alla som har försökt att få en häst nedför en trappa förstår vad som hände. Lady tänkte absolut inte gå nedför trappen hur mycket jag än bönade och bad. Det slutade med att pappa bar ner min ponny, muttrandes om tokiga småflickor.

Några år senare hade vi utökat antalet ponnyer och de skulle nu åka med oss hem från Gotland. Den ena ponnyn gick snällt in i transporten. Den andre, en treårig hingst, var av en annan uppfattning. Små lådor går man INTE in i. Snart var min mamma lätt hysterisk väl medveten om att vi riskerade att missa den inbokade färjan. Då går pappa fram till den ovilliga ponnyn, böjer sig fram och kliver in mellan frambenen. Tar ett framben på var axel och säger till den nu mycket förvånade ponnyn, "nu går vi in". Och de gjorde de. Vi hann med färjan och min pappa befäste sin position som världens starkaste pappa.

Genom åren fortsatte han att lyfta det andra inte orkade. Skotrar, bilar som kört i diket, timmerstockar och överförfriskade hotellgäster som behövde få frisk luft. Alltid med ett lugn som förvånade de flesta.

En gång när vi åkte till Göteborg horse show var det fullt på parkeringen. Men det fanns en plats kvar. Eller i alla fall en halv. Jag och mamma försöker övertala pappa att åka till en annan parkering, men nej. Har jag sagt att han var envis också? Han placerar ut oss runt den bil som ockuperar två parkeringsrutor och sen dirigerar han flytten. Det vill säga, vi (mest pappa) lyfter bilen så den står i bara en ruta. Och vi kan sen parkera. Han ler och hälsar vänligt på den förvånade publik som hade samlats.

Så det var inte så konstigt att jag tyckte min pappa var starkast i världen. Sen var han också en av de snällaste och mest omtänksamma pappor man kan tänka sig. Jag önskar du hade fått vara med oss mycket längre. Men jag vet att du sitter där uppe och myser åt att jag skryter med dig som världens starkaste pappa.

                                   Den ovillige hingsten och hans lyckliga ägare


                   

Som en följsam dans

I relationer där jag trivs och mår bra utvecklas både jag och min partner. Det är inget som sköter sig själv utan jag måste vara en aktiv deltagare. Relationer måste vårdas. Det kräver insatser av alla inblandade. Ibland mer och ibland mindre. Glömmer man det finns det en dag ingenting kvar. Jag är övertygad om att det till största del handlar om kommunikation och acceptans. Att lyssna på vad den andre säger. Och då menar jag verkligen lyssna. Inte bara till orden. Utan till kroppspråk, tonfall och känslor som förmedlas. Och bekräfta. Stötta och uppmuntra, men ibland även ställa besvärliga frågor. Att själv kunna sätta ord på mina känslor och inte tro att den andra förstår ändå. Och acceptans. Jag måste acceptera den andre. Precis som jag blir accepterad för den jag är.

Förändra någon annan kan jag aldrig göra. Däremot kan jag med mitt sätt att kommunicera hjälpa den andre att vilja förändra sitt eget beteende. Vare sig det gäller människor eller djur. Jag brukar likna det vid en dans. Där man när kommunikationen fungerar, smälter samman till ett. Och när man hamnar i otakt måste lyssna in varandra för att hitta tillbaka. Där det aldrig blir bra om en försöker tvinga den andre till att följa musiken. Där följsamhet och samhörighet kommer först när båda vill och bjuder till.

Det är en underbar känsla att vara i en sådan dans. Där fötter och hjärta går i samma takt. Där man som smälter samman med den andre och nästan svävar fram. Men det är också en trygghet att veta hur jag hittar tillbaka när vi hamnar i otakt. För de gör de flesta. Oavsett vilken sorts relation man har. Då måste jag bjuda till. Precis som den andre. Ibland krävs det mycket. Det kan vara både svårt och göra ont. Men oftast är det värt både det och lite till. För att åter få uppleva känslan av att dansa i takt. Med både kropp och själ.

Igår dansade jag i vårsolen med finaste Calle

Att så ett frö

En rad med jordfyllda krukor på fönsterbrädan. Jag tittar till dem flera gånger varje dag. Och så äntligen. Små gröna prickar som skymtar precis där jorden spricker. Vecklar ut sig till späda plantor som väcker mina moderskänslor. De vårdas med en överraskande ömhet. Jag vattnar, vänder krukor och förebrår med mild röst de som har för bråttom och ranglar iväg mot ljuset.

När de sedan flyttar ut måste de fortfarande skyddas. Mot sol, vind, regn och skadedjur. De tuffaste rotar sig i sin nya miljö och börjar producera. Grönsaker i alla former och färger, doftande kryddor och ätbara blommor. Känslan av att skörda råvarorna till dagens middag i den egna trädgården är magisk. Jag blir fylld av vördnad och respekt för moder jord. Som ur små frön ger allt detta tillbaka. Jag älskar att kunna ta del av denna process. Från jord till bord. Och jag har full kontroll och vetskap över hur råvarorna till min mat är producerade.

Det flesta jag träffar tycker likadant. Det växande intresset för bondens marknad, lokala gårdsbutiker och affärernas sortiment av ekologiska produkter visar på samma sak. Men vad är det som gör att detta behov av kontroll över vad vi stoppar i oss och omsorgen om planeten jorden, inte håller hela vägen fram? Varför lägger vi importerat kött i kundvagnen? Där vi inte vet hur djuromsorgen fungerat. Varför köper vi importerade frukt och grönsaker där 66 procent har bekämpningsmedelsrester? Och vad är det som gör att vi idag äter 50 procent mer kött än 1990, och ökningen i huvudsak är import?

De här sista fick jag lära mig häromdagen när jag lyssnade på Johanna Björklund som pratade om framtidens mat. Johanna undervisar på måltidsekologiprogrammet vid Örebro universitet, och hon hade koll på läget. Skönt att det finns kunskap. Om hur vi kan och måste göra för att få en hållbar livsmedelsförsörjning i framtiden. För något måste vi göra. Maten vi äter idag bidrar till att vi överskrider de ekologiska gränserna för vår planet. Det är inga domedagsprofetior, det är fakta.

Och som kloka Johanna sa, vi behöver sprida kunskap. Så att alla vi konsumenter förstår konsekvenserna av vårt handlande. För vi har det starkaste vapnet av alla. Som rätt använt kan förändra det mesta. Vi har konsumentmakt.

Konsumentmakt var ordet. Mitt frö till er idag.

Att följa sitt hjärta

Känns som en passande rubrik idag. Senaste tiden har innehållit många möten där lusten och behovet av att följa sitt hjärta varit ett återkommande tema. Allt från samtalet med den blivande studenten som med ångestblandad förväntan funderade över framtiden, till vännen mitt i livet som fått en oväntad längtan till något annat. 

Och idag åt jag lunch med femton andra kvinnor som alla på olika sätt följt sitt hjärta, förverkligat sina drömmar och blivit företagare. Jag blir så inspirerad och fylld av energi av dessa möten. Vilken kraft det frigör! Det där att följa sitt hjärta. Och tänk vad energi som går förlorad hos alla de som inte vågar. Vågar tro på vad hjärtat viskar. Tro på den egna kraften. Det där allra längst inne i bröstet som får lusten att bubbla, tankarna att virvla och kreativiteten att flöda. Som får både kropp och själ att sjunga av glädje.

Jag hoppas fler vågar följa sina hjärtan och göra det de verkligen vill. Vare sig det handlar om att förverkliga en dröm om ett eget företag, en utbildning, ett nytt jobb eller växla ner till ett långsammare livstempo. Att välja väg utifrån vad som känns bäst. Inte utifrån verkliga eller inbillade förväntningar. Från sig själva eller andra.

Ofta krävs det mod och beslutsamhet. Men jag lovar att alla vi som har vågat finns där vid din sida. Uppmuntrar och stöttar. För vi vet. Att när man följer sitt hjärta börjar både kropp och själ att sjunga av glädje.

Så våga ta steget, är dagens råd. Av hela mitt hjärta.

Längtan och väntan

Så känns det just nu. Längtan efter våren. Otålig väntan på att snö och kyla ska ge sig för denna gången. Samtidigt njuter jag av hur solen värmer mitt på dagen när nattfrosten har jagats bort. Det går långsamt i år. Och åt det kan jag inte göra ett endaste dugg. Därför är det bara att fortsätta längta och vänta.

Funderar lite på denna vår mänskliga otålighet. Hur lätt vi glömmer att bara vara här i nuet. Och vi tycks bara bli otåligare och otåligare. Denna otålighet blir ibland nästan absurd. För även om jag älskar advent och all den förväntan som finns inför julen, känns det lite konstigt när affärerna börjar packa upp julsakerna i oktober. Och semlor i december? Eller små frostnupna penséer i februari? Frostkänsliga sommarblommor i början av maj, som liksom aldrig riktigt hämtar sig igen. Och postorderkataloger som dimper ner i brevlådan under mellandagarna, fyllda med sommarkläder. Har då inte vår längtan  gått lite över styr? Varför kan vi inte tåla oss en stund till?

Vi missar ju en massa som händer under tiden. Tiden som är så viktig. Som vi egentligen inte har råd att slösa bort. För den är ju en del av det värdefullaste vi har. Livet. Var rädda om dem. Tiden och livet. Sluta inte att längta, men låt inte väntan på det som ska komma ta för mycket av tiden som är just nu.

Mer än bara en reklamfilm

Är "Rugs for life". På två veckor har filmen från  irländska Horsewear haft över 70 000 visningar. Det är ingen traditionell reklamfilm utan en story om relationen mellan en man och hans häst. Den förmedlar så mycket känsla, med stor igenkänning för alla som har stått en häst nära, att den bara går rakt in i hjärtat. Första gången jag såg den ramlade tårarna redan innan den var slut. Och då pratar jag om en film som är EN minut lång! Nu tillhör jag förvisso deras målgrupp. Ryttare och konsument av den sorts produkter företaget säljer. Men oavsett, är det här bra. Det är nog ingen som kan se filmen utan att bli berörd.

Horsewear har nu också lagt upp en film om hur den producerades. Och de har verkligen tänkt till. Hästen i filmen presenteras först. Han heter Ben och är ett 8-årigt fullblod. De vet att det är viktigt för deras kunder att veta de här sakerna. Sen berättar de att de använder ett av sina äldsta täcken i filmen. Inga nya produkter, utan en som de vet funkar. Under de mesta förhållanden, under många år - rugs for a lifetime. Själva produkterna är heller inte uppenbart i fokus. De skymtar mer förbi som en produktplacering i en vanlig spelfilm. De viftas inte med framför näsan på mig av någon som skriker köp. Nej, de fokuserar på att visa ryttaren och hans häst. Deras relation och livslånga kärlek till varandra.

Det är också samma häst i hela filmen. I scenerna där Ben är gammal filmas han oklippt och där han är en ung häst, är vinterpälsen bortklippt. Som de själva säger, våra kunder skulle se direkt om vi hade två olika hästar i filmen. Det kan säkert tyckas oviktigt, men genom att tänka och göra så här känns det så mycket mer äkta och trovärdigt. Det är en reklamfilm. Men den är gjord med mycket känsla och stor värme. Med stolthet över sina produkter. Med respekt för relationen mellan häst och ryttare. Men också för sina kunder. För deras kunnande och kärlek till sina hästar. Jag kan bara lyfta på hatten och gratulera. De kommer genom den här filmen helt klart få sälja fler hästtäcken. För en riktigt bra story går alltid hem :)

Här och nu

Att ta vara på tiden och njuta av nuet, är ett budskap vi varje dag ser i olika skepnader. På facebook, i bloggar, på instagram och i andra sociala medier. Ibland formligen sköljs vi över av kloka citat och fantastiska bilder med budskap om mindfullness och carpe diem. Och hur tänkvärt de än är blir det ibland nästan för mycket. De går inte riktigt in. Utan liksom flyktigt glider förbi. Vissa utan att jag ens lägger märke till dem.

Men så skakar verkligheten om mig. Ett uppslag i förra veckans tidning om en kvinna som tragiskt omkommer i en trafikolycka blir i ett samtal med hennes väninna, en person som kunde ha stått mig nära. En kvinna mitt i livet. En hustru och trebarnsmor som helt plötsligt är borta. För alltid.

Så orättvist livet kan vara. Samtidigt vet vi att olyckor händer och vi kan inte gå omkring och ständigt vara rädda för att de ska drabba oss. Men vi kan ta vara på livet här och nu. Njuta av det lilla, acceptera att våren dröjer ännu ett tag och tala om för våra kära att vi älskar dem. För livet pågår precis här, i just detta nu och det bästa vi kan göra är att vara med till 100 %.

En ödmjuk Ann låter dagens kloka ord komma från en underbar liten björn.