Jag vaknade tidigt. På avstånd hörde jag vågorna som kallade genom tältduken. Jag tassade upp för att inte väcka maken som sov gott i sin sovsäck. Nappade åt mig baddräkt och en handduk. Ute var det stilla och tyst. Jag tog stigen över sanddynerna ner till stranden som sträckte sig så långt ögat kunde nå. När fötterna sjönk ner i den vita mjuka sanden slapp en suck av välbehag över mina läppar. Mjuka vågor rullade in och manade mig att göra dem sällskap. Jag var nästan ensam. En bit bort ledde en man sin cykel på väg hem från morgonbadet. Ett äldre par steg upp ur vattnet och tog sina badrockar som låg i sanden. Längre bort badade en ensam kvinna tillsammans med sin hund. De var inga fler än vi på den milslånga stranden denna morgon. Och ingen av de andra hade några badkläder på sig. Därför kändes det lite fånigt att jag skulle sätta på mig min baddräkt. Jag la den på stranden tillsammans med min klänning och handduk innan jag vadade ut i Nordsjöns svala vatten. Rakt fram fanns inget annat än hav och himmel. Det fick mig att känna mig både liten och stor på samma gång. Liten för att jag endast var en obetydlig prick i detta stora hav. Stor för att jag fick uppleva denna magiska stund där jag inte kunde komma närmare naturen än så här.
När jag stiger upp ur vattnet har de andra gått. Jag virar in mig i handduken. Låter solen torka och värma mig med fötterna i den mjuka sanden. Höjer händerna mot solen och tackar för att jag får vara en del av detta vidunderliga. Då kommer en lite större våg och slår upp över mina fötter. Jag skrattar och tänker att där sa någon varsågod. Och jag vet att den här stunden kommer jag för alltid att bära med mig.
Så kommer tillfället att ensam på en strand bada naken i havet. Ta vara på den :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar