Mer än bara en reklamfilm

Är "Rugs for life". På två veckor har filmen från  irländska Horsewear haft över 70 000 visningar. Det är ingen traditionell reklamfilm utan en story om relationen mellan en man och hans häst. Den förmedlar så mycket känsla, med stor igenkänning för alla som har stått en häst nära, att den bara går rakt in i hjärtat. Första gången jag såg den ramlade tårarna redan innan den var slut. Och då pratar jag om en film som är EN minut lång! Nu tillhör jag förvisso deras målgrupp. Ryttare och konsument av den sorts produkter företaget säljer. Men oavsett, är det här bra. Det är nog ingen som kan se filmen utan att bli berörd.

Horsewear har nu också lagt upp en film om hur den producerades. Och de har verkligen tänkt till. Hästen i filmen presenteras först. Han heter Ben och är ett 8-årigt fullblod. De vet att det är viktigt för deras kunder att veta de här sakerna. Sen berättar de att de använder ett av sina äldsta täcken i filmen. Inga nya produkter, utan en som de vet funkar. Under de mesta förhållanden, under många år - rugs for a lifetime. Själva produkterna är heller inte uppenbart i fokus. De skymtar mer förbi som en produktplacering i en vanlig spelfilm. De viftas inte med framför näsan på mig av någon som skriker köp. Nej, de fokuserar på att visa ryttaren och hans häst. Deras relation och livslånga kärlek till varandra.

Det är också samma häst i hela filmen. I scenerna där Ben är gammal filmas han oklippt och där han är en ung häst, är vinterpälsen bortklippt. Som de själva säger, våra kunder skulle se direkt om vi hade två olika hästar i filmen. Det kan säkert tyckas oviktigt, men genom att tänka och göra så här känns det så mycket mer äkta och trovärdigt. Det är en reklamfilm. Men den är gjord med mycket känsla och stor värme. Med stolthet över sina produkter. Med respekt för relationen mellan häst och ryttare. Men också för sina kunder. För deras kunnande och kärlek till sina hästar. Jag kan bara lyfta på hatten och gratulera. De kommer genom den här filmen helt klart få sälja fler hästtäcken. För en riktigt bra story går alltid hem :)

Här och nu

Att ta vara på tiden och njuta av nuet, är ett budskap vi varje dag ser i olika skepnader. På facebook, i bloggar, på instagram och i andra sociala medier. Ibland formligen sköljs vi över av kloka citat och fantastiska bilder med budskap om mindfullness och carpe diem. Och hur tänkvärt de än är blir det ibland nästan för mycket. De går inte riktigt in. Utan liksom flyktigt glider förbi. Vissa utan att jag ens lägger märke till dem.

Men så skakar verkligheten om mig. Ett uppslag i förra veckans tidning om en kvinna som tragiskt omkommer i en trafikolycka blir i ett samtal med hennes väninna, en person som kunde ha stått mig nära. En kvinna mitt i livet. En hustru och trebarnsmor som helt plötsligt är borta. För alltid.

Så orättvist livet kan vara. Samtidigt vet vi att olyckor händer och vi kan inte gå omkring och ständigt vara rädda för att de ska drabba oss. Men vi kan ta vara på livet här och nu. Njuta av det lilla, acceptera att våren dröjer ännu ett tag och tala om för våra kära att vi älskar dem. För livet pågår precis här, i just detta nu och det bästa vi kan göra är att vara med till 100 %.

En ödmjuk Ann låter dagens kloka ord komma från en underbar liten björn.

Inspirerande kvinnor

Har jag haft förmånen att träffa ikväll. En första träff i nätverket Qoola Qvinnor samlade 35 coola, nyfikna och härliga kvinnor i Växjö. Några hade jag träffat innan, men de flesta var nya ansikten. Gemensamt för oss alla var ett intresse av att träffa och nätverka med andra kvinnor. Några presenterade sig och det var inspirerande att lyssna på Sara och Maria, när de berättade om sitt gemensamma projekt Livstid. Om hur deras vänskap och en annorlunda 40-års fest blev början på en ny riktning i livet där Livstid tar en allt större plats.

Berättade om sig själva och hur de gett längtan till något annat utrymme i livet, gjorde också Maria Henell och Elisabeth Jönsson. Tack för att ni delade med er av er själva och inspirerade oss andra.

Jag funderar runt det här med kvinnligt nätverkande. Upplever att kvinnliga företagare ofta ser varandra mer som potentiella samarbetspartners än som konkurrenter. Vi tycks också vara mer benägna att dela med oss av våra kunskaper utan att begära något i gengäld. Vi vet att det kommer tillbaka på något sätt, någon gång. Min känsla är också att kvinnliga företagare är mer generösa med att stötta och peppa varandra. Kanske för att många av oss är ensamma i våra företag och vet hur viktigt det är att ha någon som bollplank och "sparringpartner" för att utvecklas. Vare sig jag har rätt eller inte, får jag energi av att nätverka med andra kvinnliga företagare. Kreativitet föds i mötet mellan alla dessa kvinnor och jag går hem med huvudet fullt av nya idéer och ett leende på läpparna. Jag hoppas få möta dem alla igen.

                                  Piontulpan var en ny bekantskap och jag blev förförd

Människans bästa vän

Så beskrivs ofta hunden. Jag kan bara hålla med. Ibland funderar jag på om vi verkligen förtjänar den villkorslösa kärlek de ger. Och att vi har mer att lära av dem än de av oss. Jag är övertygad om att de barn som får växa upp med en hund eller andra husdjur blir bättre på empati och samspel med andra. De blir därmed rikare som människor med en större förmåga att känna för och ge till andra. 

De hundar som har funnits som en del av mitt liv har alla lämnat ett stort tomrum efter sig. Men också härliga minnen och många historier. En del kommer jag kanske berätta om här. Just idag delar jag med mig av en text jag inte vet varifrån den kommer, men som visar på det enkla, äkta och kärleksfulla budskap våra hundar ger oss varje dag. Läs och lär.

Om en hund vore din lärare, skulle du kanske lära dig saker som dessa:

1. När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
2. Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
3. Bits inte när det räcker att morra.
4. Låt andra få veta när de inkräktar på ditt område.
5. Spring, hoppa och lek en stund varje dag.
6. Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
7. Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
8. Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig på rygg i gräset.
9. När du är glad, dansa runt och skaka på hela kroppen.
10. Oavsett hur ofta du får skäll - tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
11. Njut av den enkla glädjen i en promenad.
12. Var lojal.
13. Låtsas aldrig vara något du inte är.
14. Om det är något som ligger nedgrävt, gräv tills du hittar det.
15. När någon har en dålig dag - var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara.

Okänd

                                         Så älskad, vår prins Nils

Det är inte alltid som du tror

Min man brukar säga att det är typiskt kvinnligt att tolka det som sägs eller skrivs till något helt annat. Oftast mer negativt än det verkar vid första anblick. Jag tycker att han generaliserar men måste medge att han  till viss del har rätt. Även om jag vill replikera att män faktiskt också har denna förmåga. Varför gör vi så? Varför har vi så lätt att misstro det någon säger eller skriver. Att de egentligen menar något annat. Kanske beror det på att den som säger något har ett tonfall eller kroppsspråk som inte stämmer med det som sägs. Eller så beror det på mig själv. Vilken sinnesstämning jag har. Känner jag mig själv osäker och sårbar är jag mer känslig för vad andra säger och tycker. Jag tror vi alla mår bättre av att inte tolka in så mycket utan lyssna på det som sägs, läsa det som skrivs och är vi fundersamma på vad som menas, fråga. Ställ en öppen fråga. Hur menar du nu? Det sparar både tid och känslomässig energi. För dig och för den som blir misstolkad eller inte tolkar ditt budskap rätt. Då var vi där igen. Tala klarspråk :)

Idag bjuder jag på en fantastisk storyteller. Luta dig tillbaka och njut av denne unge mans berättarkonst.

Med ett hjärta av guld

Han föddes på Irland för 22 år sedan, och jag har känt honom i 9 år. Med sin charmiga blick och vänliga sätt har han vunnit många flickors hjärtan under årens lopp. Han har också hjälpt ett stort antal ryttare att utvecklas.

En av dessa är min dotter som under några år fick vara hans ryttare och vän. Hon lärde sig så otroligt mycket av honom. Med stort tålamod lotsade han henne vidare som ryttare. I början stöttade han upp alla hennes svagheter, men vartefter hon blev säkrare i sadeln, ökade hans krav på att hon skulle göra rätt. Han var inte längre lika förstående för misstag och mer än en gång hamnade dottern på marken. Han var då alltid stöttande och uppmuntrade till att hon skulle upp i sadeln igen. Efter sådana händelser var kraven lägre ett tag igen till självförtroendet var tillbaka.

Underbara Silver. Idag är han tillbaka hos dottern. Som glad pensionär och sällskap till en betydligt yngre kamrat. Han älskar busgalopper i skogen och hoppa är fortfarande det roligaste som finns. Då är öronen spetsade från början till slut. Ridningen är idag helt på hans villkor. En häst som har gett så mycket till så många är värd det, och mer därtill.

Och fortfarande klappar det ett hjärta av guld i denna fantastiska häst. När lilla Belle skulle sitta på en häst för första gången innan jul, stod han alldeles stilla och gick sedan lugnt och fint så hon inte blev rädd. För att dagen efter sticka iväg i en busig galopp med små bocksprång ute i skogen med dottern på ryggen.

Jag önskar att alla barn fick lära sig rida på en ponny som han.

                          
                                        Finaste Silver 22 år

                             
                                     Och några år yngre :)