Från lägereld till tweets

Tänker på hur våra kommunikationskanaler har förändrats. Likaså vårt sätt att kommunicera. Under en förhållandevis kort period av vår tid. Berättelserna runt lägerelden lärde våra förfäder hur de hittade föda, skyddade sig mot  faror och samarbetade för att överleva. Fortfarande handlar mycket av vår kommunikation om samma grundläggande behov.

För vi behöver fortfarande äta, skydda oss mot faror och samarbeta för att överleva. Och kanske har vi idag ett ännu större behov  av att  samspela med andra. För att fylla våra sociala behov. Informationen vi behöver förmedlas inte längre runt lägerelden på kvällen. Den finns runt omkring oss hela tiden. Om vi bara hinner lyssna.Vi har ju så bråttom.

Den som vill bli lyssnad på har det inte lätt. Möjligheterna att nå ut är oändliga. Och tiden du har på dig för att fånga mottagarens intresse är kortare än någonsin. Statusuppdateringar, instagrambilder och tweets färdas jorden runt på en sekund. Fortfarande lyssnar vi helst på dem vi känner. Därför tilltalar kändisar och varumärken oss som om vi vore nära vänner. De vet. Att då är vi mer mottagliga. Ändå glömmer vi ibland att lyssna på dem som verkligen bryr sig. Som gillar oss för den vi är. Så fel det kan bli när vi låter oss dras med i farten.

Jag tror vi behöver sakta in i och fundera över vad vi vill säga. Och börja om. I rätt ände. Lyssna på andra. Och lyssna igen. Det är det bästa sättet att kommunicera. Sen kan du börja berätta. Förpacka ditt budskap i en berättelse och andra kommer att lyssna. En spännande, rolig, sorglig eller fängslande story. Som enkelt gestaltar det du vill säga. Krångla inte till det. Däri ligger magin. Förena fakta och känslor så att ditt budskap berör. Då funkar det. Så är det bara.

En riktigt bra story lever länge. Den färdas från mun till mun. Genom statusuppdateringar, instagram och tweets. Genom fikarum, över middagsbord och till lägereldar. Berättelsens magi är tidlös. Ett av de kraftfullaste kommunikationsverktygen vi har. Bästa storyn vinner. Glöm aldrig det.

                      Njuter av all ny och skir grönska. Älskar den här tiden på året :)

Rötter och vingar

Jag läste för många år sedan en intervju med en kvinna om hennes roll som mamma. På frågan om vad som var viktigast, svarade hon, "att ge mina barn rötter och vingar". Så klokt. Rötter som ger trygghet, självkänsla och och en fast grund att stå på. Vingar som ger mod att våga slänga sig över kanten och fånga möjligheterna. Som bär på färden mot horisonten och den eget valda vägen. Det har därefter varit mitt sätt att se på alla faser i den förunderliga, fantastiska och intensiva tid av livet då våra barn har växt upp. Deras rötter har växt sig kraftiga och vingarna har utvecklats från små och fjäderlösa, till starka, glänsande och vackra.

Och så mycket de har gett tillbaka. Ända sedan de som nyfödda små underverk vände upp och ner på hela vår tillvaro. Till idag då de som unga vuxna lever sina egna liv. Jag är så tacksam att vi har förskonats från svåra sjukdomar och olyckor. Att båda två har växt upp till kloka, omtänksamma och empatiska människor. Att de har förmåga att både ge och ta emot kärlek. Hur vår roll som föräldrar aldrig försvinner men nu definitivt har ändrat karaktär. Och hur viktigt det är att vara medveten om det. Att våga släppa taget och lita på att vingarna bär.

Och jag tänker på hur enkelt det låter. Ge rötter och vingar. Och hur svårt det kan vara. Samtidigt är det väldigt talande. En planta med svaga och små rötter blir vinglig och stammen bryts lätt av. Den behöver vatten, ljus, näring och få växa i lagom takt för att kunna bli stadig och frodig. Likaväl kan inte fågeln lära sig flyga förrän vingarna har växt klart och blivit fullbefjädrade.

Tänk så många av oss som ibland skulle behöva stanna upp och komma ifatt. Låta rötterna söka sig djupare ner i myllan eller låta nya vingpennor hinna växa ut innan vi flyger vidare. Rötter och vingar. Det är inte bara kloka ord för våra barn. Vi kan behöva fundera över dem lite till mans.

Så känn efter. Rötter och vingar var dagens ord.

                           
                                     Ett blommande körsbärsträd mitt i Växjö. Underbart!

Min pappa var starkast i världen

Det var i alla fall vad jag trodde när jag var liten. Och vid ett flertal tillfällen blev jag stärkt i min övertygelse. Som när jag 7 år gammal var väldigt inspirerad av Pippi och också ville ha min häst i köket. Shetlandsponnyn Lady gick snällt med mig uppför trappen till köket på andra våningen i vårt hus. När vi sen skulle tillbaka till stallet var det inte lika enkelt. Alla som har försökt att få en häst nedför en trappa förstår vad som hände. Lady tänkte absolut inte gå nedför trappen hur mycket jag än bönade och bad. Det slutade med att pappa bar ner min ponny, muttrandes om tokiga småflickor.

Några år senare hade vi utökat antalet ponnyer och de skulle nu åka med oss hem från Gotland. Den ena ponnyn gick snällt in i transporten. Den andre, en treårig hingst, var av en annan uppfattning. Små lådor går man INTE in i. Snart var min mamma lätt hysterisk väl medveten om att vi riskerade att missa den inbokade färjan. Då går pappa fram till den ovilliga ponnyn, böjer sig fram och kliver in mellan frambenen. Tar ett framben på var axel och säger till den nu mycket förvånade ponnyn, "nu går vi in". Och de gjorde de. Vi hann med färjan och min pappa befäste sin position som världens starkaste pappa.

Genom åren fortsatte han att lyfta det andra inte orkade. Skotrar, bilar som kört i diket, timmerstockar och överförfriskade hotellgäster som behövde få frisk luft. Alltid med ett lugn som förvånade de flesta.

En gång när vi åkte till Göteborg horse show var det fullt på parkeringen. Men det fanns en plats kvar. Eller i alla fall en halv. Jag och mamma försöker övertala pappa att åka till en annan parkering, men nej. Har jag sagt att han var envis också? Han placerar ut oss runt den bil som ockuperar två parkeringsrutor och sen dirigerar han flytten. Det vill säga, vi (mest pappa) lyfter bilen så den står i bara en ruta. Och vi kan sen parkera. Han ler och hälsar vänligt på den förvånade publik som hade samlats.

Så det var inte så konstigt att jag tyckte min pappa var starkast i världen. Sen var han också en av de snällaste och mest omtänksamma pappor man kan tänka sig. Jag önskar du hade fått vara med oss mycket längre. Men jag vet att du sitter där uppe och myser åt att jag skryter med dig som världens starkaste pappa.

                                   Den ovillige hingsten och hans lyckliga ägare


                   

Som en följsam dans

I relationer där jag trivs och mår bra utvecklas både jag och min partner. Det är inget som sköter sig själv utan jag måste vara en aktiv deltagare. Relationer måste vårdas. Det kräver insatser av alla inblandade. Ibland mer och ibland mindre. Glömmer man det finns det en dag ingenting kvar. Jag är övertygad om att det till största del handlar om kommunikation och acceptans. Att lyssna på vad den andre säger. Och då menar jag verkligen lyssna. Inte bara till orden. Utan till kroppspråk, tonfall och känslor som förmedlas. Och bekräfta. Stötta och uppmuntra, men ibland även ställa besvärliga frågor. Att själv kunna sätta ord på mina känslor och inte tro att den andra förstår ändå. Och acceptans. Jag måste acceptera den andre. Precis som jag blir accepterad för den jag är.

Förändra någon annan kan jag aldrig göra. Däremot kan jag med mitt sätt att kommunicera hjälpa den andre att vilja förändra sitt eget beteende. Vare sig det gäller människor eller djur. Jag brukar likna det vid en dans. Där man när kommunikationen fungerar, smälter samman till ett. Och när man hamnar i otakt måste lyssna in varandra för att hitta tillbaka. Där det aldrig blir bra om en försöker tvinga den andre till att följa musiken. Där följsamhet och samhörighet kommer först när båda vill och bjuder till.

Det är en underbar känsla att vara i en sådan dans. Där fötter och hjärta går i samma takt. Där man som smälter samman med den andre och nästan svävar fram. Men det är också en trygghet att veta hur jag hittar tillbaka när vi hamnar i otakt. För de gör de flesta. Oavsett vilken sorts relation man har. Då måste jag bjuda till. Precis som den andre. Ibland krävs det mycket. Det kan vara både svårt och göra ont. Men oftast är det värt både det och lite till. För att åter få uppleva känslan av att dansa i takt. Med både kropp och själ.

Igår dansade jag i vårsolen med finaste Calle