Som en följsam dans

I relationer där jag trivs och mår bra utvecklas både jag och min partner. Det är inget som sköter sig själv utan jag måste vara en aktiv deltagare. Relationer måste vårdas. Det kräver insatser av alla inblandade. Ibland mer och ibland mindre. Glömmer man det finns det en dag ingenting kvar. Jag är övertygad om att det till största del handlar om kommunikation och acceptans. Att lyssna på vad den andre säger. Och då menar jag verkligen lyssna. Inte bara till orden. Utan till kroppspråk, tonfall och känslor som förmedlas. Och bekräfta. Stötta och uppmuntra, men ibland även ställa besvärliga frågor. Att själv kunna sätta ord på mina känslor och inte tro att den andra förstår ändå. Och acceptans. Jag måste acceptera den andre. Precis som jag blir accepterad för den jag är.

Förändra någon annan kan jag aldrig göra. Däremot kan jag med mitt sätt att kommunicera hjälpa den andre att vilja förändra sitt eget beteende. Vare sig det gäller människor eller djur. Jag brukar likna det vid en dans. Där man när kommunikationen fungerar, smälter samman till ett. Och när man hamnar i otakt måste lyssna in varandra för att hitta tillbaka. Där det aldrig blir bra om en försöker tvinga den andre till att följa musiken. Där följsamhet och samhörighet kommer först när båda vill och bjuder till.

Det är en underbar känsla att vara i en sådan dans. Där fötter och hjärta går i samma takt. Där man som smälter samman med den andre och nästan svävar fram. Men det är också en trygghet att veta hur jag hittar tillbaka när vi hamnar i otakt. För de gör de flesta. Oavsett vilken sorts relation man har. Då måste jag bjuda till. Precis som den andre. Ibland krävs det mycket. Det kan vara både svårt och göra ont. Men oftast är det värt både det och lite till. För att åter få uppleva känslan av att dansa i takt. Med både kropp och själ.

Igår dansade jag i vårsolen med finaste Calle