Det så viktiga avslutet

I veckan fick jag höra två helt olika historier av människor som valt att byta arbetsgivare. Jag har hört dem förut av andra och jag tror ni har hört dem också. Båda sade upp sig för att de ville utvecklas vidare och få nya utmaningar i livet. Båda ville dock också avsluta sina arbetsuppgifter på bästa sätt och hjälpa till med en smidig och enkel överlämning till sina efterträdare. De kände att det var viktigt att de skötte dessa avslut bra och professionellt på alla vis. Deras arbetsgivare hanterade det dock på två helt olika sätt...

Den första gratulerade sin medarbetare till det nya jobbet och tyckte det i och för sig det var tråkigt att han inte såg några utvecklingsmöjligheter inom företaget, men hoppades att de skulle kunna fortsätta samarbeta på något sätt i framtiden. De hade ju varit så nöjda med hans arbetsinsatser. Själv undrade han lite oroligt om de inte var rädda för att han skulle ta med sig kontakter och arbetsmetoder han hade arbetat upp. Då svarar hans chef att de var de inta alls oroliga över. Skulle han tvärtemot vad de trodde ändå göra något som inte var etiskt eller moraliskt rätt, var det ju hans val. Stärkt i både sin yrkesroll och som människa ser denne person nu fram emot att avsluta sina nuvarande arbetsuppgifter, samtidigt som han ser fram emot en ny början. Han kommer dock aldrig säga ett enda ont ord om sin tidigare arbetsgivare och kommer  alltid fortsätta vara en ambassadör för dem och deras verksamhet.

Den andre arbetsgivaren bad sin medarbetare att genast plocka ihop sina saker och lämna arbetsplatsen med omedelbar verkan. Trots att hon inte ens gick till en konkurrerande verksamhet. Det fanns inte utrymme alls för att få slutföra påbörjade uppgifter eller förbereda en smidig överlämning till sin efterträdare. Den medarbetaren blev inte bara tilltufsad som människa, utan började också tvivla på sin yrkesskicklighet och förmåga. Jag betvivlar att hon kommer rekommendera någon att söka jobb i det företaget.

Med dessa två historier vill jag visa på värdet av det så viktiga avslutet. Arbetsgivaren måste se att kan vi inte få våra medarbetare att stanna kvar, ligger problemet hos oss och inte hos dem. Vill de ändå sluta måste vi stötta dem i det. Och är det företagen som av olika anledningar säger upp sina medarbetare, är avsluten ännu viktigare. För medarbetare som slutar sin anställning med en bitter och besk smak i munnen kommer att kosta betydligt mer än den tid, engagemang och de åtgärder man kostar på dem som slutar med en god relation till sin arbetsgivare. Så hur svårt kan det vara?? Det handlar om de värderingar som präglar organisationens identitet och kultur, men framförallt handlar det om organisationens varumärke. Och det handlar om att allt vi gör blir en del av bilden vi ger. Vill vi ha de bästa medarbetarna? Ja, då gäller det inte bara att ha lockande platsannonser, bra introduktionsprogram eller trevliga personalaktiviteter. Det handlar definitivt också om att göra bra avslut.

Ha en härlig dan före dan, nu ska jag återgå till mandelmusslebaket!

Julgransstories del 2

Min svärmor hade en förunderlig förmåga att få julgranarna att trivas. Jag tror att så gott som alla sköt nya skott under hennes omsorger. Det har aldrig hänt någon av våra granar... Ett år hade vår gran inte mer än en handfull barr kvar på annandagen. Och betänk då att den endast hade varit i vårt hus i tre dygn! Den måste ha varit ett måndagsexemplar. De jular som vi har haft hundvalpar, kattvalpar och människovalpar har våra julgranar av naturliga valpskäl levt ett farligt liv. Det har klättrats i, smakats på och krypits under granarna som med varierande resultat klarat sig från dessa äventyr. Men förra året fanns inte en valp i sikte. Granen var färdigklädd och stod så grön och grann i vårt vardagsrum. I andra änden satt hela familjen och beundrade den vackra skapelsen. Då börjar den som i slowmotion röra på sig och sakta välta in mot rummet. Vi sitter allihop och bara tittar utan att tro våra ögon när granen med en liten duns ramlar i golvet. Hunden tittar på oss och försöker med både blickar och kroppsspråk säga att han denna gången är fullständigt oskyldig. Som tur var hade granen bara valpvänligt pynt, så efter att skrattande ha ställt upp den igen, såg den nästan ut som innan.

Ett annat år var det en aning hektiskt dagarna innan jul. Båda föräldrarna jobbade långa dagar och de tonåriga barnen hade mycket med skola och träningar. Det resulterade i att det mesta av julpyntandet fick ordnas kvällen innan julafton. När det är dags att ta in granen kan jag inte hitta julgransfoten. Jag brukar alltid förvara den på samma plats men den var spårlöst försvunnen. Smått hysterisk river jag ut allt nere i källarförrådet, då en minnesbild dyker upp. Jag springer upp och ringer maken. Jo, mycket riktigt vi slängde den året innan eftersom den var sönder och därför skulle vi köpa en ny på rean i januari... Snälla grannar som skulle vara borta över jul lånar ut sin fina designade julgransfot och så var det problemet löst. För denna jul i alla fall. Så var det dags att ta fram pyntet. Det förvarar vi alltid i kökssoffan. Men jag kan inte hitta julgransbelysningen. Ringer maken igen och skrattande konstaterar vi att, jo, den slängde vi också förra året och skulle köpa en ny på rean... Maken fick med ett begränsat urval köpa en ny belysning hos Ica, på vägen hem och till slut var även detta årets gran på plats. Förra året skulle jag byta de röda kulorna mot silverfärgade. Inköpta på rea hade jag lagt undan dem inför julen. Och så bra att jag inte för mitt liv kunde hitta dem den 23 december. Det fick bli röda kulor även förra året och i maj hittade jag de silverfärgade i gästrummets byrå. Där är de inte kvar och kanske ska jag redan i dag börja leta efter dem så de är på plats nästa söndag :)

Nu fortsätter jag att njuta av advent och gör bara det jag har lust med. Det hoppas jag att ni gör också!

                                                  Årets utegran en tidig decembermorgon

En inspirerande föreläsning

I torsdags var jag i Göteborg och lyssnade på Gunnel och Marie från Värdeakademin som föreläste hos Sveriges kommunikatörer. De pratade om Värdedrivna organisationer och Värdedrivet ledarskap. Om att de värderingar vi har är viktiga för oss själva men också oerhört viktiga för våra organisationer. För om vi inte delar värderingarna med de företag eller organisationer vi jobbar i, är kunder hos eller har en annan relation till, blir det inte äkta och oftast inte bra. I alla fall inte så bra eller effektivt som det skulle kunna vara.

Många tycker det här låter luddigt och inte särskilt affärsmässigt, men inget kan vara mer fel. För även om inte värderingarna i sig går att omsätta i kronor och ören, går effekterna av deras arbete desto lättare att mäta. För om människor varje dag går till jobbet med hela sitt hjärta, gör de med allra största säkerhet ett bra jobb. De är engagerade, känner sig delaktiga och vill utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt. Och de gör gärna det där lilla extra för att utveckla sig själva och sin verksamhet. En arbetsplats med sådana medarbetare blir effektiv och lönsam. Men om alla medarbetare går till jobbet och lämnar en del av sitt hjärta hemma för att det inte riktigt känns bra på jobbet. Då blir det många hålrum i företagets hjärta. Och vi behöver inte vara matematiker för att inse att det kommer påverka både effektivitet och resultat.

Därför kan det vara klokt i varje organisation eller företag att fundera på, var står vi i förhållande till våra värderingar. Och var står våra kunder. Finns det en samstämmighet i våra värderingar eller säger vi något vi faktiskt inte känner eller kan stå för? Isåfall känns inte det vi säger äkta och vare sig medarbetare eller kunder känner den samhörighet med företaget som vi vill eller skulle behöva för att nå våra mål och visioner.

 Det här pratar jag själv ofta om då corporate storytelling mycket handlar om att hitta de värderingar som är grunden i ett företag eller organisation. Och att sedan fylla dessa värdeord med berättelser som tydligt gestaltar vad de verkligen betyder för just oss. Berättelser hämtade ur organisationens verklighet. Från historien om hur det började, från medarbetare, kunder, ägare eller andra som vi möter. Om här och nu eller framtiden. Värderingar är viktigt. Och det här är på riktigt!

Julgransstories del 1

Berättelser om julgranar finns det många i vår familj. Den ena värre än den andra. Många gånger har det gått åt både tårar och fula ord när julgranarna ska huggas, kläs och sedan kastas ut. I vår familj har vi både utegran och innegran. Utegranen ska upp till första advent och innegranen får inte komma in förrän den 23.e. Det där med innegranen är jag inte riktigt överens med maken och sonen om. Men de är traditionspoliser båda två och numera är faktiskt sonen värst. Införskaffa gran är makens uppgift. Tillsammans med hunden. Det är viktigt. För om inte granen faller övriga familjen i smaken beror det alltid på att hunden har valt ut den. Ett år slog vår utegran alla fulhetsrekord. Grannarna tutade och vinkade glatt, jag skrattade så tårarna rann och barnen tröstade fadern med orden att ; den ser nästan ut som en gran när det är mörkt och lamporna lyser.

Ett annat år hade fadern hittat julgranen med stort J. Den märks ut och skulle senare fraktas hem till vardagsrummet. Dagen före julafton går maken ut för att hugga den utvald skönheten. Då är den borta!! Kvar står en liten stubbe som visar att granen mycket riktigt har stått där och sannolikt nu står i någon annans vardagsrum. Med fullt av snö på alla andra granar går det inte att se hur de ser ut, och kvar står endast alternativet att åka till stan och köpa en gran. Dagen före julafton är urvalet något begränsat, men vänder man den grenlösa sidan mot väggen och hänger i rikligt med pynt, går det rätt bra ändå. Maken blir dock åter lite upprörd då "hans" gran stolt visas upp av vår äldre granne :)

Förra året var första gången våra barn bodde i egna hem och därmed skulle ha sin första riktiga egna gran. Sonen som bestämt vurmar för traditioner, började tidigt att leta gran. Sambons syster och man har egen skog och det blev flera granletar turer där. En tävling med en kompis inleddes om vackraste granen och letandet blev plötsligt blodigt allvar. Sonen vann tävlingen med en gran som närmast kan liknas vid en disneygran. Vid, jämn, tät och fantastiskt vacker. I år har tävlingen trappats upp. Flera kompisar är involverade och skickar kort på presumtiva tävlingskandidater. Skulle tro att det endast är barn uppväxta på landet som får så här något udda intressen... :)

Fler tokiga granhistorier kommer i julgransstories del 2

En adventshistoria

Så här i adventstid tänkte jag dela med mig av små berättelser med doft av kanel, smak av saffran eller känslan av nyfallen snö under skorna. Den här har rätt många år på nacken då mina barn fortfarande studsade upp ur sängen för att se julkalendern varje morgon. Detta år hade jag hämtat inspiration till adventspysslet ur ett julmagasin fyllt av vackra reportage med juliga bilder och läckra recept. I ett av dem hälsar de på hemma hos Ernst. Ja, ni fattar vilken Ernst. Barfota i hemstickad ylletröja visar han sitt julpyntade hem och delar med sig av juliga tips. Samt ett recept på pepparkakor som han fått av sin farmor. Extremt lättkavlade, lydde beskrivningen.

Jag säger det direkt, jag har aldrig varit någon pepparkakebagerska. Jag har aldrig behövt vara det då min svärmor alltid bakade med barnen när de var små och skickade med fyllda burkar då vi hämtade dem. Tunna, gyllenbruna och fantastiskt goda. Efter ett katastrofalt försök till att göra en pepparkakemodell av gården vi bodde på några år tidigare, hade min pepparkakekarriär legat i dvala. Den gången fick både småfåglar och andra utomhusdjur äta pepparkakebräck länge, och mina barn berättade om och om igen historien om hur mamma slängde den halvfärdiga pepparkakegården i golvet. Och det var precis som sonen sa, den var inte så fin, och oj, vad många fula ord mamma kunde.

Nu var det dock dags igen. Älskade lilla svärmor hade börjat bli dement och bakade inte längre, och med Ernst som intygade att farmors recept var det bästa av alla, kunde det ju inte bli fel.

Glatt sjungandes julsånger satte vi igång. Degen hade vi gjort dagen innan. Nu skulle här bakas pepparkakor så de räckte hela julen. Snart inser vi att degen är allt annat än lättkavlad. Den fastnar på allt. Och då menar jag verkligen allt. Trots mängder av mjöl på bakbordet vill degen inte samarbeta. Skrattande och vita av mjöl bakar vi årets mest originella pepparkakor. Tjocka och formade av fingrarna till  bollar och andra okavlade former lyckas vi fylla några plåtar innan resterna av degen hamnar i komposthinken. Goda var de som tur var, och när de var slut fanns det nya att köpa i affären. Sen dess har jag inte bakat några pepparkakor, och varje år frågar barnen skrattande om vi inte ska göra pepparkakor efter Ernsts förbaskade farmors recept :)

                                            Foto: Fotoakuten

Att möta någon där han är

På ett vårdboende i småland hade en gammal man precis flyttat in. I hela sitt liv hade han bott på sin gård, men nu hade den tilltagande demensen gjort att det inte längre var möjligt. Omställningen var stor och gjorde mannen orolig och förvirrad. Speciellt på kvällarna när han skulle komma till ro blev det besvärligt. Både för honom och personalen. Han larmade i ett, och undrade när han skulle gå hem för han var trött. Dessutom var inte hönsen instängda och hästen hade inte fått kvällshö. Och katterna. Hade dom verkligen fått sin mjölk efter att kvällsmjölkningen var klar.

Personalen förklarade tålmodigt att han inte hade några djur längre och att han bodde här, så han behövde inte oroa sig. Det lugnade inte mannen ett dugg, utan han fortsatte att trycka på sitt larm och fråga när han fick åka hem. Det började bli bråttom se, för klockan var sent. Snart konstaterade man att mannen inte sov så bra och skötersorna skulle prata med läkaren när denne kom senare i veckan. Kanske behövde den gamle mannen en insomningstablett.

Den kvällen var det andra undersköterskor som jobbade. En av dem, Stina fick i uppgift att hjälpa mannen i säng. Återigen började han oroa sig över sina djur och över att han inte riktigt kände igen sig. Stina visar då hans egna möbler och frågar om han inte känner igen dem. Jo, det gör han. Ja, men då är du ju hemma svarar hon. Mannen nickar och lugnar sig en kort stund. Sen frågar han oroligt om djuren. Hönsen som det ska  stängas om, korna ska mjölkas och hästen ska tas in. Lugn säger Stina, det ordnar jag. Hur många höns ska där vara när jag räknar i dem? 8 plus tuppen svarar mannen. Jaha, och tar jag in hästen före eller efter att jag mjölkar korna, frågar Stina. Före blir bra svarar mannen och ge honom en näve havre också. Stina stoppar om mannen och går ut för att hjälpa fler med nattbestyren. Efter en timme kommer hon tillbaka till den gamle mannen och talar om att nu är korna mjölkade, hästen är inne och verkade glad över den extra havren. Sen visar hon korgen med ägg som hon har plockat hos hönsen och försäkrar att alla är inne så att räven inte kan ta dem. Mannens ansikte lyser av tacksamhet och Stina ger honom en klapp på kinden innan hon tar tillbaka äggen till köket. Mannen sover sedan gott hela natten i trygg förvissning om att allt är som vanligt igen.

Det här är en underbar historia som talar om vikten av att möta varje människa där hon eller han är. Den visar också hur viktigt det är för människor som är beroende av andra att bli lyssnade på och att de möts där de är just då. Jag hoppas alla som blir gamla eller sjuka får mötas av medmänsklighet, respekt, och att all vårdpersonal är som Stina.

                                           Rabatthöns :)