En adventshistoria

Så här i adventstid tänkte jag dela med mig av små berättelser med doft av kanel, smak av saffran eller känslan av nyfallen snö under skorna. Den här har rätt många år på nacken då mina barn fortfarande studsade upp ur sängen för att se julkalendern varje morgon. Detta år hade jag hämtat inspiration till adventspysslet ur ett julmagasin fyllt av vackra reportage med juliga bilder och läckra recept. I ett av dem hälsar de på hemma hos Ernst. Ja, ni fattar vilken Ernst. Barfota i hemstickad ylletröja visar han sitt julpyntade hem och delar med sig av juliga tips. Samt ett recept på pepparkakor som han fått av sin farmor. Extremt lättkavlade, lydde beskrivningen.

Jag säger det direkt, jag har aldrig varit någon pepparkakebagerska. Jag har aldrig behövt vara det då min svärmor alltid bakade med barnen när de var små och skickade med fyllda burkar då vi hämtade dem. Tunna, gyllenbruna och fantastiskt goda. Efter ett katastrofalt försök till att göra en pepparkakemodell av gården vi bodde på några år tidigare, hade min pepparkakekarriär legat i dvala. Den gången fick både småfåglar och andra utomhusdjur äta pepparkakebräck länge, och mina barn berättade om och om igen historien om hur mamma slängde den halvfärdiga pepparkakegården i golvet. Och det var precis som sonen sa, den var inte så fin, och oj, vad många fula ord mamma kunde.

Nu var det dock dags igen. Älskade lilla svärmor hade börjat bli dement och bakade inte längre, och med Ernst som intygade att farmors recept var det bästa av alla, kunde det ju inte bli fel.

Glatt sjungandes julsånger satte vi igång. Degen hade vi gjort dagen innan. Nu skulle här bakas pepparkakor så de räckte hela julen. Snart inser vi att degen är allt annat än lättkavlad. Den fastnar på allt. Och då menar jag verkligen allt. Trots mängder av mjöl på bakbordet vill degen inte samarbeta. Skrattande och vita av mjöl bakar vi årets mest originella pepparkakor. Tjocka och formade av fingrarna till  bollar och andra okavlade former lyckas vi fylla några plåtar innan resterna av degen hamnar i komposthinken. Goda var de som tur var, och när de var slut fanns det nya att köpa i affären. Sen dess har jag inte bakat några pepparkakor, och varje år frågar barnen skrattande om vi inte ska göra pepparkakor efter Ernsts förbaskade farmors recept :)

                                            Foto: Fotoakuten