Nortons berättelse gick rakt in i hjärtat

I fredags var jag på Kronobergs marknadsförenings frukostmöte och lyssnade på Billy Ydefjäll som jobbar åt barncancerfonden . Där fick vi höra hans mycket känslosamma berättelse om dottern Linn. Om hennes kamp mot en svår cancerform som till slut tog hennes liv. Och om hur nästan all tid gick åt till att finnas nära Linn och stötta henne, samtidigt som familjen skulle försöka leva något slags vardagsliv. Om hur hennes föräldrar och två större syskon till slut inte visste vilken dag de inte längre skulle vara fem i familjen. Tårarna var nära inte bara för Billy när han berättade, utan även för alla oss som satt och lyssnade. Billy arbetar idag för barncancerfonden. Både som ett sätt att ge tillbaka för allt det stöd hans familj fick under Linns sjukdomsår, men också för att han brinner för tanken att forskningen ska resultera i att den inte längre behövs. Min känsla av att jag kände igen Billy bekräftades när han visade den så välkända reklamfilmen. Det är han som är pappan bakom den tomma stolen.

Billy inledde inte sitt föredrag med berättelsen om Linn. Han lät istället någon som själv kunde berätta sin historia att börja. Och jag är övertygad om att inte någon i den fullsatta salen var oberörd av Nortons berättelse. Den gick rakt in i hjärtat och där blev den kvar.

Billys berättelse om hur silverhjärtat kom till, gjorde mig också både varm och ledsen inombords. När hans obearbetade sorg tvingade honom att söka hjälp, träffade han en smyckesdesigner som tog fram det fina silverhjärtat med ett litet hål i efter hans beskrivning av sig själv; "jag är en pappa med hål i hjärtat".

Se Nortons berättelse, och köp ett silverhjärta du också. Det är ett bidrag som kan betyda så mycket för alla de som kämpar mot cancer.

Bilder som berör långt in i själen

I förra veckan var jag på ett heldagsmöte i ett spännande hus. Med utsikt över ett vintrigt Stockholm och fantastiskt god mat erbjöd Fotografiska en fantastisk miljö att mötas i. Dessutom fick vi lite extra tid på lunchen att se den pågående utställningen Burning Beauty av David LaChapelle . En utställning som berörde mig långt in i själen. Den var provocerande, vacker, sorglig och tankeväckande i ett paket. Jag tror inte någon som har varit där och sett hans bilder har blivit annat än djupt berörd på flera plan.

Och så är det med bilder. De kan verkligen säga mer än tusen ord. Samtidigt kan de tillsammans med några få men rätt valda ord, berätta historier som lever vidare länge, länge. Som storyteller är det så häftigt när jag får möjlighet att arbeta så bild, text och ljud får samverka. Då kan en kort digital berättelse bli en upplevelse man bär med sig under lång tid. Ofta är inte publiken riktigt beredd på de känslor berättelsen väcker, och det är en fantastisk upplevelse att få dela den med dem.

Så är ni i Stockholm, missa inte Fotografiska och låt er beröras av utställningen Burning Beauty.

Att satsa är modigare än många vågar vara

Jag tänker på utbildning. I lite bistrare tider väljer många företag och organisationer att dra ner på fortbildningsanslagen. Det blir mindre pengar och tid avsatt för utbildning. Förståeligt på ett sätt och fullständigt obegripligt på ett annat.

-Tänk om vi satsar på att utbilda medarbetare och sen slutar de. Då har vi ju kastat pengarna i sjön, sa en chef jag träffade en gång. Visst, finns den risken. Men tänk om han aldrig vågar satsa på att utbilda personalen och alla stannar kvar. Hur utvecklas företaget då?

Jag är övertygad om att utbildning alltid lönar sig. Och det behöver inte vara långa eller dyra kurser. Ge hela personalen en inspirerande föreläsning i ett aktuellt ämne. Eller satsa på utbildningar som inte kostar mer än arbetstiden de tar. Det finns öppna föreläsningar på universiteten inom massor av spännande områden. Ofta har vi också kompetenser i företagen som vi inte har en aning om. Inventera vilka olika kompetenser det finns i just din organisation. Säkert hittar du någon som kan ge såväl inspiration som nya kunskaper till andra medarbetare. Att dela med sig till sina kollegor är ofta utvecklande för både den som ger och de som får.

Så glöm inte att fortbilda personalen. Utvecklas inte medarbetarna kommer inte företaget att göra det heller. Oavsett om personalen slutar eller blir kvar.

Själv tar jag alla tillfällen till att lära mig nya saker. Jag har sagt det förut, och är fortfarande lika övertygad om att hjärnan och min kreativitet mår bra av att jag lär mig nya saker. Den här veckan har det blivit köks och hallrenovering på all fritid, och troligtvis utvecklar jag min kommunikativa förmåga av att lära mig spackla väggar, tapetsera och skruva ihop köksinredning. Om inte annat har mitt förråd av fula ord utökats väsentligt. Den kompetensutvecklingen hjälper min man till med :)

Måste också bara dela med mig av en bild jag tog igår morse några mil nordost om Nybro. En magiskt vacker vintermorgon, där skogen tycktes full av sagolika väsen.
 

Idag är det tulpanernas egen dag!

Denna underbara blomma som med sin ankomst ger hopp om en kommande vår. Så fort julen är utslängd och nerpackad står de där på köksbordet. En stor bukett med krispiga tulpaner i glada färger. Idag mötte jag en vän i affären som just köpt en bukett. Jag frågade om de var till hennes mamma. - Nej, svarar hon glatt, de är till personalen på mina barns fritids. De är så fantastiska och jag vill ge dem en bukett tulpaner samtidigt som jag talar om det för dem. De behöver verkligen få veta hur glada vi är för att de finns där för våra barn.

Jag kan ju inte helt säkert veta, men det är med största sannolikhet några mycket glada anställda på ett fritids i Småland som gick hem från jobbet idag. Och vad passade bättre att få som uppskattning än en bukett tulpaner på tulpanernas egen dag!

Det är så lätt att glömma att visa uppskattning för det vi ofta ser som självklart. En tulpanbukett kostar inte så mycket. Ett vänligt ord och ett leende kostar ingenting, men kan betyda mycket både för den som får och den som ger. Glöm inte det :)

Jag och vårt hus

Jag har alltid drömt om ett vackert gammalt hus. Ett hus med själ som delar med sig av berättelser från svunna dagar och om de människor som levt sina liv innanför dess väggar. Ett hus att vårda, älska och förvalta till kommande generationer. Men det blev inte så. Av praktiska, ekonomiska och inte minst sociala skäl, blev det första egna huset istället en 1-plans villa ute på landet, byggt 1978.

Jag har nästan alltid känt mig som en tillfällig besökare i vårt hus. I väntan på det där charmiga gamla huset som det står "Ann" på. Vårt hus är inte vackert och själfullt, men väldigt praktiskt. Och det är nog så vår relation har varit under de snart 16 år vi har bott ihop. Jag har ibland nästan lite föraktfullt och inte helt rättvist jämfört vårt hus med andras. Varsamt renoverade i en stil som är mycket mera jag än vårt 70-tals hus. Kanske beror denna praktiska och lite kalla relation på att huset inte kändes älskat när vi köpte det. Det hade bara varit ett hus att bo i för en ensam man utan familj och utan vilja att ta hand om huset och dess trädgård. Oälskade ting och människor kan vara svåra att närma sig. De är liksom inte riktigt tillgängliga. Kanske beror det på ovana att vara andra nära eller en rädsla att bli avvisad.

Men nu börjar vår  relation att förändras. Vi har börjat samarbeta och tror jag, trivas i varandras sällskap. Lite trevande sådär...

Vi har precis påbörjat renovering av kök och hall. Och nu ska det inte bara vara praktiskt. Det ska även vara vackert och personligt så det märks vilka som bor här. Och jag tror att huset uppskattar omtanken. Dessutom har jag upptäckt att även vårt hus har historier att berätta.

När vi rev bröstpanelen i köket upptäckte vi konstverk av våra barn på väggen. Idag är de vuxna och bor inte längre hemma, men på ett ögonblick blev de små igen. Jag och maken skrattade och mindes den kaotiska sommar då vi flyttade, renoverade hela huset och det åskade nästan varje dag. Tack huset för den berättelsen! Min och husets relation är idag på väg att utvecklas till en vänskap med mycket värme och många gemensamma minnen. Jag kommer aldrig mer prata föraktfullt om vårt hus, det är varken själlöst eller fult. Vi har ju bott där en stor del av vårt gemensamma liv och fyllt huset med berättelser som innehåller både glada och tråkiga minnen. Här har barnen växt upp, husdjuren begravts i trädgården, vi har firat födelsedagar, haft studentfest, och vi har älskat, skrattat och gråtit. Precis så som livet är.

                                               Vårt gamla kök :)

Glädjen i att skapa en berättelse med händerna

Jag har alltid haft ett behov av att vara kreativ med mina händer. Ritat, målat, handarbetat och pysslat på olika vis. Det har varit berikande och utvecklande att skapa olika ting. Nyttiga som onyttiga, till mig själv och till andra. Periodvis när livet har pockat på uppmärksamhet och vardagspusslet tagit det mesta av tid och ork i anspråk, har jag fått lägga mitt skaparbehov åt sidan. Men viljan har alltid funnits och så fort det blivit lite mer tid över eller när lusten har vunnit över orken, har jag satt igång med något nytt skaparprojekt.

Nu när mina barn har blivit stora och det åter har blivit mer tid för egna behov, har jag låtit den kreativa lusten flöda. Det har varit krokningskurs, trädgårdsprojekt, storytelling och så har jag börjat sticka igen. Efter att i många år mest gått in och insupit atmosfären i garnaffären, har jag nu även handlat med mig garner hem. Underbart vackra och mjuka. Ett antal sjalar i ett sirligt och luftigt mönster är redan klara. Till mig själv och som presenter. Och nu har jag vågat mig på ett försök till en kofta i ett flerfärgat mohairgarn. Lätt som luft och så vackert att jag vill ha ett nystan kvar bara för att titta på.

Denna glädje över att skapa med händerna tror jag sitter i våra gener. Med tanke på alla gamla målningar, vackra keramikföremål och textilier som finns bevarade, har behovet av att skapa vackra saker med händerna alltid funnits hos oss människor. Alla dessa underbara ting berättar också en historia. Om vad de har använts till och varifrån de kommer. De berättar också historien om den som har skapat dem. Och jag älskar att låta berättelsen och fantasin måla upp bilden av de som har haft samma behov av att skapa med sina händer som jag. De har alla bidragit till en vackrare värld på mer än ett sätt. För jag är övertygad om att den som låter händerna skapa vackra saker låter en del av den glädjen och det vackra bli kvar i själen, för att komma till uttryck någon annanstans, någon annan gång. Och har man väl börjat skapa är det svårt att sluta. Det är som att drabbas av en vänlig men både smittsam och svårbotad bacill, som Karin i bästa stickaffären Umbra sa.

Det får nog bli en stund i stickefåtöljen ikväll också. Vad finner du glädje i att skapa?

                                      Korgen som fylls av allt mer vackra garner...

                                        Mitt lilla växthus har fått nya hyresgäster :)

Att hitta sig själv

Glädje och stolthet var mina känslor när jag fick mejl från en ung kvinna som jag lärde känna för ett 10-tal år sedan. Då var hon i den där ibland så smärtsamma fasen mitt emellan barn och vuxenliv. Hon bar med sig en ryggsäck full av dålig självkänsla och en tro på att inte duga som den person hon var. Hur i hela friden kunde då vuxna människor begära att hon skulle veta vad hon ville med resten av sitt liv?

Det blev för hennes del en resa med många nya insikter, erfarenheter och val att göra. Delar av den har jag funnits i hennes närhet och sett hur hon har växt som människa och tagit både många och långa kliv framåt. Minnet av hur hon började lyfta blicken och möta någon annans leende gör mig fortfarande varm i hjärtat. Men jag känner också sorg över hur det ibland blev både ett och flera steg tillbaka.

Och det var tufft att stå bredvid och inte kunna hjälpa mer. För det handlar om att ingen annan än jag själv kan finna vem jag verkligen är. Som medmänniskor kan vi finnas där och vara ett stöd, men vi hjälper inte med att göra för mycket. Då blir det ju våra tankar, drömmar och åsikter som leder.

För en del tar det lång tid och är en smärtsam upplevelse att hitta sig själv. För andra är det enklare och en del letar hela sitt liv. Därför känner jag nu både glädje och stolthet över det mejl jag fick härom veckan om ett nystartat företag. Glädje och stolthet över en ung kvinna som har modet att följa sina drömmar och sitt hjärta. Som vågade ta fajten med livet och hittade sig själv.

Hurra för alla som även om det känns läskigt, tar sig själv i hand och kliver ut i det okända för att hjärtat säger så!

                                              Just nu längtar jag efter en sån här vinterdag!