Att hitta sig själv

Glädje och stolthet var mina känslor när jag fick mejl från en ung kvinna som jag lärde känna för ett 10-tal år sedan. Då var hon i den där ibland så smärtsamma fasen mitt emellan barn och vuxenliv. Hon bar med sig en ryggsäck full av dålig självkänsla och en tro på att inte duga som den person hon var. Hur i hela friden kunde då vuxna människor begära att hon skulle veta vad hon ville med resten av sitt liv?

Det blev för hennes del en resa med många nya insikter, erfarenheter och val att göra. Delar av den har jag funnits i hennes närhet och sett hur hon har växt som människa och tagit både många och långa kliv framåt. Minnet av hur hon började lyfta blicken och möta någon annans leende gör mig fortfarande varm i hjärtat. Men jag känner också sorg över hur det ibland blev både ett och flera steg tillbaka.

Och det var tufft att stå bredvid och inte kunna hjälpa mer. För det handlar om att ingen annan än jag själv kan finna vem jag verkligen är. Som medmänniskor kan vi finnas där och vara ett stöd, men vi hjälper inte med att göra för mycket. Då blir det ju våra tankar, drömmar och åsikter som leder.

För en del tar det lång tid och är en smärtsam upplevelse att hitta sig själv. För andra är det enklare och en del letar hela sitt liv. Därför känner jag nu både glädje och stolthet över det mejl jag fick härom veckan om ett nystartat företag. Glädje och stolthet över en ung kvinna som har modet att följa sina drömmar och sitt hjärta. Som vågade ta fajten med livet och hittade sig själv.

Hurra för alla som även om det känns läskigt, tar sig själv i hand och kliver ut i det okända för att hjärtat säger så!

                                              Just nu längtar jag efter en sån här vinterdag!