Jag och vårt hus

Jag har alltid drömt om ett vackert gammalt hus. Ett hus med själ som delar med sig av berättelser från svunna dagar och om de människor som levt sina liv innanför dess väggar. Ett hus att vårda, älska och förvalta till kommande generationer. Men det blev inte så. Av praktiska, ekonomiska och inte minst sociala skäl, blev det första egna huset istället en 1-plans villa ute på landet, byggt 1978.

Jag har nästan alltid känt mig som en tillfällig besökare i vårt hus. I väntan på det där charmiga gamla huset som det står "Ann" på. Vårt hus är inte vackert och själfullt, men väldigt praktiskt. Och det är nog så vår relation har varit under de snart 16 år vi har bott ihop. Jag har ibland nästan lite föraktfullt och inte helt rättvist jämfört vårt hus med andras. Varsamt renoverade i en stil som är mycket mera jag än vårt 70-tals hus. Kanske beror denna praktiska och lite kalla relation på att huset inte kändes älskat när vi köpte det. Det hade bara varit ett hus att bo i för en ensam man utan familj och utan vilja att ta hand om huset och dess trädgård. Oälskade ting och människor kan vara svåra att närma sig. De är liksom inte riktigt tillgängliga. Kanske beror det på ovana att vara andra nära eller en rädsla att bli avvisad.

Men nu börjar vår  relation att förändras. Vi har börjat samarbeta och tror jag, trivas i varandras sällskap. Lite trevande sådär...

Vi har precis påbörjat renovering av kök och hall. Och nu ska det inte bara vara praktiskt. Det ska även vara vackert och personligt så det märks vilka som bor här. Och jag tror att huset uppskattar omtanken. Dessutom har jag upptäckt att även vårt hus har historier att berätta.

När vi rev bröstpanelen i köket upptäckte vi konstverk av våra barn på väggen. Idag är de vuxna och bor inte längre hemma, men på ett ögonblick blev de små igen. Jag och maken skrattade och mindes den kaotiska sommar då vi flyttade, renoverade hela huset och det åskade nästan varje dag. Tack huset för den berättelsen! Min och husets relation är idag på väg att utvecklas till en vänskap med mycket värme och många gemensamma minnen. Jag kommer aldrig mer prata föraktfullt om vårt hus, det är varken själlöst eller fult. Vi har ju bott där en stor del av vårt gemensamma liv och fyllt huset med berättelser som innehåller både glada och tråkiga minnen. Här har barnen växt upp, husdjuren begravts i trädgården, vi har firat födelsedagar, haft studentfest, och vi har älskat, skrattat och gråtit. Precis så som livet är.

                                               Vårt gamla kök :)