En befriande berättelse

Befriande i stora mått och på många vis, kan man väl säga om den berättelse Anja levererade till oss som ville lyssna i midsommarhelgen. Det värmde att höra hur stark hennes kärlek till Filippa är, och jag blir alltid så glad när jag hör någon berätta om så starka känslor. De där som gör det så självklart att det är VI, och att det är för alltid. Det måste ha varit så befriande att deras plan om hur och när alla  skulle få reda på deras kärlek, faktiskt höll ända i mål. Och att Svenska medier för en gångs skull visade både medmänsklighet och respekt. Jag har aldrig känt så mycket för Anja, varken positivt eller negativt. Hon har varit en duktig idrottskvinna och jag beundrar henne för de idrottsliga prestationerna, men mer har det inte varit. Men nu känner jag helt plötsligt något mer. Inte för att hon vågar stå för att älska en annan kvinna, även om det precis som slalomtävlingarna kräver styrka och mod. Nej, det är inget speciellt för mig, utan för att jag delar hennes känsla av att älska en annan människa så mycket och innerligt att jag i hjärtat vet att det är VI för resten av livet.

Så hurra för Kärleken, för Anja och hennes Filippa och för medierna som lyfte sig en nivå  för kärleken denna gång!

När regnet öser ner

Får jag lite extra tid. Det låter kanske konstigt, men om det inte regnade idag hade jag varit ute och fixat i trädgården, satt upp min nya fina torkvinda och gjort andra saker för att vädret var soligt på min lediga dag. Det är lätt att dra upp tempot för att hinna med så mycket som möjligt nu när dagarna är långa och det händer roliga saker hela tiden. Det är inte fel, men ibland behöver man stanna upp och andas lite även om livet känns roligt och härligt på alla vis. Jag läste ett kinesiskt ordspråk härom dagen som sammanfattar det så bra; "När man haft bråttom länge måste man vänta in sin själ". Visst var det fint? Gör man inte det, kan man tappa bort sig själv och då är ingenting roligt längre.

I min närhet finns några människor jag bryr mig om, vars själar har hamnat på efterkälken och vars kroppar därför dragit i handbromsen. Det gör ont att se hur de plötsligt förlorat fotfästet och nu mödosamt kämpar för att hitta det igen. Samtidigt måste de själva, med stöd av nära och kära, sätta den ena foten framför den andra på sin resa tillbaka. Och det gäller att inte gå fortare än att själen hinner ikapp igen. Kanske hade de inte ramlat så djupt ifall de saktat in på stegen lite tidigare, men det spelar egentligen ingen roll idag. Det viktiga är att de tar lärdom om vad som blev fel så de inte gör om det en gång till. Kan vi människor se saker som händer som just lärdomar vi tar med oss, behöver vi inte se det som att vi misslyckas, utan bara som att vi får feedback till att göra annorlunda i fortsättningen. Dessa så viktiga livsberättelser hjälper både oss själva men också andra att utvecklas och växa när de berättas vidare. Så har vi människor alltid fört viktig kunskap vidare till varandra och det är storytelling när den är som bäst. Och är vi personligheter som ofta har bråttom, får vi inte glömma att ibland vänta in vår själ :)


                                           Bilderna är från min idag regnvåta trädgård

                                        Min älskade perennrabatt, som blev alldeles för stor...

                                Örtagården alldeles utanför dörren, precis som det ska vara

         
 Klematisen som så underbart gifter sig med rosen Constance Spry, vars knoppar inväntar solen.

En gång caféflicka alltid caféflicka :)

Idag har jag gräddat och serverat våfflor till fikasugna gäster som valde Sagolika Höö till nationaldagsutflykt. För de som inte ville ha våfflor med sylt och grädde, fanns det bullar, kringlor och rabarberkaka tillsammans  med kaffe och syrénsaft. För mig blev det en härlig dag med trevliga människor men också många minnen. Under hela min uppväxt var jag ofta caféflicka på det fjällhotell som mina föräldrar ägde och drev. Och varje midsommarafton stod jag i hyrd västerbottensdräkt och gräddade hundratals våfflor. Just våfflor med grädde och  hjortronsylt tycktes varenda turist vilja ha denna dag. Under sommaren var det också slåttergille och spelmansstämmor, men just det traditionella midsommarfirandet var alltid lite speciellt. Inte bara för alla våfflors skull ;)

För nu hade sommaren kommit till södra Lappland och det var ljust nästan dygnet runt. Och all växtlighet hade fullkomligt exploderat efter att snön äntligen smält undan. Vi plockade midsommarblomster och andra blommor på ängarna för att smycka våra kransar och midsommarstången med. Och så naturligtvis de sju olika sorterna blommor att lägga under kudden.

Jag hoppas att Karin och Stefans barn liksom jag får fina minnen med sig från sin barndom. Det är lite speciellt när ens föräldrar driver turistverksamhet, men oftast är det bara roligt. Därför är jag glad över de minnen jag har med mig men också för att jag fick dela denna första cafédag med alla de som var med på Sagolika Höö idag!

                                       
                                          

                                            Lupiner framför öppna spisen

De vackra lammskinnen från gårdens Värmlandsfår fanns till salu i den gamla mangelboden där det också var loppis

Själar som brinner för det de tror på

Eldsjälar drivs av en passion och ett stort engagemang för något de tror på. Och de sprider oftast en massa positiv energi omkring sig. Engagemang och glädjefylld energi smittar gärna till omgivningen. Och tur är väl det! I vår grannby finns det en hel hög med eldsjälar som under de senaste veckorna har slitigt extra mycket för att Åryd idag har öppnat sin egen lanthandel. Det är så fantastiskt inspirerande med alla sådana här initiativ där människor gör saker tillsammans. Då blir vi starka och kan komplettera varandra.

Så leta upp någon som brinner för samma saker som du, tillsammans kan ni uträtta underverk :)

Imorgon ska jag vara caféflicka på Sagolika Höö, välkomna dit på loppis och fika!