Wow, vilken horsepower!

Ingen missade väl att Sara Algotsson Ostholt och hästen Wega tog Sveriges första medalj i London OS. På ett ögonblick var hon "Silver-Sara" med hela svenska folket. Genast började det pratas om nästa OS, och Sara kunde leende berätta att det fanns en kandidat till Rio hemma i stallet. Mrs Medicott hade redan visat kvalitéer som kan "räcka hela vägen". Senaste tiden har dock uppgifterna om att ägaren vill sälja hästen dykt upp och att Sara inte lyckats få ihop pengar till att köpa loss henne. Så i onsdags startade fälttävlans intresserade Tina Lundin en facebookgrupp där hon uppmanade sina hästintresserade vänner att lämna ett bidrag till Sara och Mrs.Medicott, för att de ska få tävla tillsammans i Rio. Blev det inget hästköp skulle pengarna istället gå till satsningar på unga svenska fälttävlansryttare. I torsdags blev jag inbjuden av en hästvän och då hade gruppen drygt 5000 medlemmar. Så fort jag hade blivit godkänd som medlem satte jag in ett par hundralappar. Det här var ett härligt initiativ och jag bidrar gärna. Jag tror dock aldrig att Tina hade kunnat föreställa sig det som sen har hänt. Idag söndag har gruppen över 28 000 medlemmar och är uppmärksammad ett flertal gånger i olika medier. Och har alla dessa satt in bara en 50-lapp var, är hästen "hemma" för länge sen. Jag säger som Sara själv; "jag blir nästan stum, tårögd och rörd över stödet".

Det är en mäktig känsla att vara delaktig i något sådant här. Så många människor,  förenade genom sitt intresse för hästar, som nu tillsammans håller på att uträtta något väldigt stort. Tänk er; en häst i OS, till stor del sponsrad av svenska folket. Det är häftigt. Och det blev möjligt genom de sociala mediernas del i vår vardag... Fast som min man sa, det ska vara tokiga hästtjejer till att få till något sådant här. Han kan ha rätt. Hästtjejer är kapabla till det mesta.

Så heja Sara, jag hoppas du tar en ny medalj i Rio, på en häst som till stor del är sponsrad av hästvänner världen över :)

                           Bilden lånad från Radiosporten, Foto: Johan Nilsson / SCANPIX.

Pepp

Ibland när energinivån är låg försöker jag hitta saker som peppar mig. Ofta räcker det med att träffa människor jag tycker om och lyssna på musik som jag gillar. Eller så tittar jag på en film på youtube som alltid får mig att le. Texten sitter inramad på mitt kontor och fungerar som ett slags rättesnöre som får mig att stanna upp och komma i balans när livet på olika sätt rusar iväg. Som alltid får mig att ta ett djupt andetag och landa i mig själv; The Holstee manifesto.

Jag tror det är viktigt att vi har något som alltid kan peppa oss. Ibland behöver vi det. Hur positiv inställning till livet vi än har. För livet är ju både upp och ner. Det kommer dagar då vi får tråkiga besked, jobbar extra mycket eller av andra orsaker känner oss energilösa. Men även den tyngsta dag kan lysas upp en aning med en positiv text, ett leende, en kram, några uppmuntrande ord eller som idag en kort film som förmedlar glädje och något mycket, mycket mer. Det speciella med The Holstee manifesto är alla berättelser om människor som har gjort detta manifest till en del av sina liv och vågat ta steget mot en förändring. De finns nu samlade på en egen sida och många av dem är helt fantastiska. Här kommer mitt pepp till dig idag, glöm inte bort att peppa någon annan om så bara med ett stort leende :)

Känner mig rik!

Inte bara för den fulla korgen med trattkantareller som följde med hem från skogen idag. Utan för att är så fantastiskt att gå en timme i skogen tillsammans med en av de bästa vännerna. Under tiden korgen fylls med svamp samtalar vi om stor och smått. Och vi delar minnen av tidigare svamputflykter. "Minns du den där gången när det var frost och vi höll på att förfrysa fingrarna" eller "kommer du ihåg när du ramlade i diket och blev genomblöt och vi skrattade så vi nästan kissade på oss". Berättelser om utflykter med barnen, resor vi har gjort och drömmar om saker vi skulle vilja göra. Tankarna och samtalen flyter så lätt där i djupaste skogen. Med rumporna i vädret och blicken i marken, söker vi av kvadratmeter efter kvadratmeter. Ibland hörs förtjusta rop då en extra stor samling trattkantareller står och väntar på att plockas. När korgarna är fulla pustar vi över den väntande rensningen som inte är lika lustfylld. Men när svampen har torkat och de stora glasburkarna ovanpå kylskåpet åter är fyllda, är det besväret glömt. Och inget smakar som trattkantarellsoppa en kulen höstdag, tillagad av svamp jag har plockat själv.

Jag känner mig rik som får dela sådana här stunder med min vän. Tack för att du finns Anki! Rikedom kan mätas på många sätt, detta är ett av de bättre för mig. När känner du dig rik?

Ett gott skratt :)

Igår kväll bestämde vi oss för en promenad i old town of Kaunas. En fantastiskt stadsdel med gamla vackra byggnader, mysiga restauranger och små affärer.

Då berättar Pentti från Finland om hur han och några till gjorde samma sak kvällen innan. De tog då Penttis karta för att hitta genom staden på sin promenad. Efter en halvtimme började de tycka att det som inte stämt perfekt från början, nu inte stämde alls. De vred och vände på kartan. Kyrkan mitt framför dem hittade de, men sen var ingenting som det skulle. Pentti började bli irriterad på hotellet som sålt kartan och man skojade om att det kanske var en taktik för att få gästerna att stanna längre. Hittade de inte tillbaka till hotellet, blev de tvugna att stanna längre i Kaunas. Plötsligt börjar en i den lilla vilsekomna gruppen att skratta. Hon håller upp kartan, pekar och skrattar ännu mer. Pentti och de andra tittar där hon pekar och läser högt; Vilnius. Det roligaste i denna historia är hur de lyckades följa kartan i en halvtimme utan att märka att den var över en helt annan stad.

Nu ger vi oss ut i Kaunas igen tillsammans med Pentti, hans två Vilniuskartor och stor äventyrslusta. Ibland är det spännande att inte riktigt veta var man hamnar. Eller hur?

Så mycket klokhet

Jag är på konferens i Kaunas tillsammans med ett 30-tal människor som är engagerade i Östersjöprojektet BERAS implementation. Och jag är så imponerad av den klokhet, de kunskaper, engagemang och vilja att verka för en bättre hushållning med våra resurser, som de visar. Det tankesättet gör gott inte bara för Östersjön. Vi är på lantbruksuniversitetet i Kaunas som under sovjettiden var centrum för högre utbildning i hela Baltikum. Och allt som skrevs skickades till Moskva för godkännande innan det fick publiceras. Vad annorlunda det är idag! Och vilken framtidstro och vilja att förändra studenterna som jag träffar visar upp. Det värmer, och måste kännas fantastiskt för de som var med då.  Men kanske lite skrämmande också.

BERAS väljer att visa de goda exemplen för inspiration och som katalysator till de som ännu inte tagit steget att konvertera till ekologisk drift. Inga pekpinnar eller syndabockar, utan fakta om vad som händer med Östersjön och vad vi kan göra för att förändra till det bättre. Det gillar jag. Det måste till en förändring, resurserna är inte oändliga. Det känns bra att få träffa kloka människor som tar ansvar och inte bara strör vackra ord omkring sig, utan faktiskt gör något. Dessa härliga människor som representerar alla 10 länder runt Östersjön berikar mig. Både professionellt och som människa. Det finns hopp! Och som en talare sa; förändringen till en bättre värld börjar hos var och en av oss alla.

Ett oväntat möte

Blev jag delaktig i på en resa till Riga igår kväll. I sätet bredvid mig satt en Lettisk ung man som hela resan pratade med sin lika Lettiske vän på andra sidan gången. När vi skulle stiga av planet stötte han till en äldre man med sin väska och ber om ursäkt på engelska. Mannen svarar "det är lugnt" på svenska. "Åh, är du svensk" säger den unge mannen och fortsätter "jag bor i Sverige". "Och jag bor här" säger mannen. " I Jormala, för där är så förbannat vackert". De fortsatte att glatt prata medan vi väntade på att få gå av planet och jag fick veta att den unge mannen bodde och drev ett bemanningsföretag i Skövde, och den äldre jobbade på en Norsk oljeplattform och var på väg hem för ledighet efter två veckors intensivt arbete.

När vi gick av planet tog de varandra i hand och önskade en fortsatt trevlig resa. De gav mig en mig en fin liten berättelse om värmen som kan uppstå i ett oväntat möte mellan människor där man minst anar det.

Ha en fin dag, må du få många berikande möten med andra, väntade och oväntade... :)

Ett rosa hopp för framtiden

Det kan knappast ha undgått någon att det är Rosa bandet månad. Under oktober varje år är det en intensiv kampanj till förmån för bekämpningen av bröstcancer. Som kvinna blir jag extra uppmärksam på hur min bröst känns och ser ut. Jag blir också extra påmind om de som funnits mig nära och som fick ge sig i kampen mot bröstcancern. Jag håller också tummarna extra hårt för de som kämpar här och nu.

Min första kontakt med bröstcancer var för drygt 15 år sedan när min mans syster kom hem till oss och berättade om "skiten". Hon skulle minsann besegra eländet. Med snusnäsduk på huvudet fortsatte hon att träna sin hund. och när hon inte orkade vara med, satt hon bredvid och tittade på. För med skulle hon vara. Cancern skulle besegras, det fanns inga andra alternativ  Men alla behandlingar, stöd från nära och kära samt all vilja i världen räckte inte till. Och det är precis så som Mattis förtvivlat ropar när Skalle-Per dör, du fattas mig!

Sedan var det vår goda vän Ina som drabbades. Som fick lämna man och tre små barn utan mamma, när cancern besegrade hennes kropp. Ni finns alltid i mitt hjärta! Därför låter jag mig beröras extra mycket under rosa bandet kampanjen. Och bidrar med pengar till forskning så att fler kvinnor kan stå som segrare mot bröstcancern. För att Kikkis, Inas, Saras och alla andras kamp inte ska vara förgäves.

Så låt oss genom att på olika sätt stötta Rosa bandet, se till att fler och fler kvinnor kan besegra bröstcancern.

                    Har lånat denna bilden, och hoppas att det för den goda sakens skull är okej.

Tänk nytt. Fast på nytt sätt. På riktigt.

I onsdags lyssnade jag på härligt inspirerande, roliga och tankeväckande Harald Eide, som föreläste på innovationshelgen i Växjö. Han började med att tala om att ville vi ha bildspelet han visade var det bara att maila honom så skulle vi få det. Det var också helt okej att använda bilderna och ville man ta bort loggor och ta åt sig äran för innehållet var det okej det med. Det fnissades runt om i salen, för så brukar det inte låta framme på scenen. Men det kändes så härligt befriande. Att dela med sig är ju alltid störst för givaren! Och som Harald skrev i svarsmailet till mig, "Att dela med sig är det finaste vi människor kan bidra med".

Och när det gäller nya tankar och idéer stämmer det verkligen. Själv upplever jag ofta att så fort jag delar ett embryo till idé eller text med andra, växer och mognar de mycket snabbare än om jag håller dem för mig själv. För det är ju inte bara jag som kan tänka i nya banor. Den som tänker så lär fastna i sin självgodhet precis som Stefan Demerts lilla myra fastnade i ett toy.

Att dela med sig och låta det som sker i mötet mellan människor växa, kan bli hur bra som helst. Och just att se andra som människor återkom Harald till flera gånger. Så fort vi sätter in människor i fack med en etikett begränsar vi oss i tanken. Och därmed även de handlingar och beteenden som styrs av tanken. Men det kan ju kännas lättare så. Att lyfta blicken och inte låta tankarna styras utan låta dem flyga fritt, kräver att jag vågar kliva utanför min komfortzon. Något som kan kännas jobbigt och dessutom innefattar en hel del mod. Men så mycket det kan ge tillbaka!

Harald avslutade med en liten berättelse om en man som en mörk kväll satt ensam i ljuset av en gatlykta. Han får efter en stund sällskap av en annan man som undrar vad han gör där. "jag letar efter min borttappade nyckel" svarar mannen. "Tappade du den här?" frågar den andre. "Nej, där borta säger mannen och pekar in i mörkret". "Men, varför letar du här då?" undrar den andre förvånat. "För här är det ljust" svarar den ensamme mannen.

Och visst är det ofta så. Vill du hitta något måste du våga gå utanför det bekväma och trygga ljuset. Då kan du tänka nytt. Fast på nytt sätt. På riktigt.

Å, du. Jag är också där. För hjälps vi åt blir det så mycket bättre :)

                                               Foto: Ola Svensson

Tid att sakta in på stegen

Det är hösten för mig. Det känns som om inte bara naturen utan hela livet gör en mjuk inbromsning. Och jag njuter! Lika roligt som det är att på våren se hur allt börjar spira när ljus och värme återvänder efter vintern. Lika skönt är det att "stänga igen" trädgårdslivet när mörkret och temperaturen faller. Nu är det helt okej att ta det lite lugnare. Visst ska fortfarande allt i vardagslivet skötas, men det känns inte lika bråttom. För många är hösten jobbig. Och visst kan det kännas tungt att kliva ur sängen på morgonen och veta att det är lika mörkt när jag kommer hem från jobbet som det var när jag åkte dit. Men luften är hög och klar och jag hinner faktiskt en promenad i frisk luften på lunchen.

Och när jag är ute och går tycks så många tankar falla på plats. Det är som om det sker en sortering i min "hårddisk" när jag promenerar. Jag lyssnar aldrig på musik eller ljudbok när jag är ute och går. Nej, jag passar på att bara låta tankarna flyta runt och ofta så hittar de där orden som jag jagat en tid, varandra. Och aldrig känner jag mig så kreativ som när jag har varit ute i naturen.

På hösten läser jag också mer böcker. Det är så skönt att krypa upp i läsfåtöljen och bli uppslukad av en bok. Det gör mig också mer kreativ. För ju mer jag läser och skriver själv, ju större blir skattkistan jag hämtar inspiration ur. Och skulle jag inte få den här tiden då allt tycks sakta in, skulle jag kanske missa något. Det är lätt att missa en del utmed vägen om man hela tiden har bråttom.

Så tillåt dig att sakta in på stegen, det kommer göra gott för såväl din kreativitet som kropp och själ.

                                          Foto: Ola Svensson