Om att sprida glädje till andra

Läste för några dagar sen på facebook där en ung kille hyllade en busschaufför. Han hälsar alltid på alla resenärer med ett leende när de kliver på bussen. Ibland berättar han en rolig historia eller små visdomsord på vägen. För ett tag sen hade han satt på högtalarna och meddelade; Viktigt meddelande: glöm inte att ni är underbara och älskade för den ni är! Ha en bra dag.

Vilken glädjespridare! Killen som skrev inlägget blev alltid på gott humör när det var den här mannen som körde bussen och ville att västtrafiken skulle meddela honom det, vilket de lovade göra. Det mest fantastiska i den här historien är dock att detta inlägg har mer än 100 kommentarer där andra passagerare instämmer i hyllningen och där de flesta delar med sig av små stories om hur han på olika sätt har förgyllt även deras dag. Jag hoppas verkligen att han får läsa alla dessa inlägg och fortsätter vara den glädjespridare han är. Jag hoppas och tror också att det  inspirerar andra till att dela med sig lite extra av leenden och vänliga ord. För det fina med att sprida positiv energi, är att det smittar och alltid ger något tillbaka.

Själv tänker jag le lite extra mot dem jag möter idag. För visst blir man glad av att både ge och få ett leende?!

 

 

 

Det börjar dra ihop sig...

...Till författandet av det årliga julbrevet. En tradition sedan 15 år. Till en början för att släkt och vänner långt borta skulle få en summering av vad som hänt i familjen under året som gått. Numera skickar vi knappt några vanliga julkort, de flesta får ett julbrev istället. Varje år i slutet av november börjar jag fundera på vad som har hänt sedan det förra skrevs för att sedan börja med  "Hej kära vänner i juletid...".

Och så läser jag det senaste och ofta något till. Förra året läste jag dem alla. Skrattade och grät om vartannat och insåg vilken skatt dessa julbrev är. En dokumentation över stort och smått som har hänt i vår familj. Nästan hela våra barns uppväxt, idrottskarriärer, skolgång, nya jobb, pojk- och flickvänner, allt finns det där. Jag hoppas de också kan skratta och gråta precis som jag gjorde när de får dem.

I år är det första året där ingen av dem har bott hemma. En ny fas i livet, men inte innehållslöst för det. Vi har gjort massor av saker. Tillsammans med våra barn och deras sambor, bara själva eller med goda vänner. Var sak i livet har sin tid. Skriv ner det som har hänt så du inte glömmer, lev i nuet och njut av livet, men glöm inte att drömma om framtiden också. Och varför inte börja med ett julbrev, jag lovar att du inte kommer att ångra dig :)

Händer som berättar

För ett tag sedan fick jag höra om en äldre kvinna som inte hade vävt på många år men som nu skulle väva fina linnedukar till sina barnbarn. Vävstolen stod och väntade i ett av rummen de inte längre använde. När hon ska sätta upp varpen är det helt tomt i huvudet. Hon minns inte hur man gör! Håller hon på att bli dement, tokig eller vad har hänt? Frågorna virvlar runt i huvudet samtidigt som tårarna trillar utför kinderna. Det här har jag ju kunnat göra i sömnen kvider hon och blundar. Då börjar händerna berätta. Fortfarande med ögonen slutna känner hon hur händerna tar kommandot och berättar hur hon ska göra. Snart jobbar fingrarna lika flinkt som aldrig förr och hela hon fylls av glädje. Framåt kvällen är vävstolen åter redo och damen tittar förundrat och tacksamt på de knotiga och rynkiga gamla händerna som besitter en sådan kunskap och visdom.

Själv har jag varit med om detta flera gånger. Hur minnet inte riktigt hittar den tidigare kunskap jag vill komma åt. Men när jag blundar och "bara gör", vet mina händer precis hur det ska vara och berättar det för mig. Det har varit hur jag spelar piano, kastar lasso och nu senast hur jag stickade det där mönstret på halsduken som inte blivit färdig på länge. Jag hoppas mina händer kommer fortsätta berätta saker och hjälpa mig när det behövs. Vad berättar dina?

                                                       Foto: Cgarbiano

En söt liten berättelse i väntan på advent

Härom dagen jobbade jag i Stockholm och i väntan på tåget hem gick jag och tittade i julpyntade skyltfönster. Plötsligt står jag utanför ingången till det anrika varuhuset PUB och minns en historia som min föräldrar berättat många gånger.

De var unga och åkte in till Stockholm för att julhandla med sin lilla dotter. Den lilla flickan tyckte det var spännande och var så fin i vit kappa med pälskrage och röda läderstövlar. Julskyltningarna i de stora skyltfönstren glittrade, blinkade och var fantastiska att se. En tur in på varuhuset PUB skulle också hinnas med. Det var trångt på det stora varuhuset och från att ha gått bredvid dem och hållit mamma i handen, är den lilla flickan helt plötsligt borta. De ropar, letar och blir räddare och räddare. Var har hon tagit vägen? Tänk om någon har rövat bort henne?? De rusar mot utgången och ser att det står fullt med människor utanför de stora skyltfönstren vid ingången. Plötsligt ser de ett par små röda stövlar utanför en liten dörr. Dörren leder in till ett av skyltfönstren och där bland all den fina julskyltningen står en liten flicka i vit kappa med pälskrage, utan röda stövlar och vinkar skrattande till människorna utanför. De trodde alla att hon tillhörde årets julskyltning.

Resten av dagen höll föräldrarna den lilla flickan hårt i handen. Själv hade hon inte hunnit bli rädd, utan tyckte nog bara att det var ett fantastiskt äventyr att få vara bland alla julsaker och vinka till människorna utanför fönstret.

Nu fick historien ett lyckligt slut och det var tur att hon hade lärt sig att man tar av sig stövlarna innan man går in någonstans, så att hon hittades så fort. Berättelsen är alldeles sann och när jag stod där utanför samma julsmyckade skyltfönster kunde jag nästan se den lilla flickan stå innanför och vinka. Och även om jag inte minns hur det kändes, kan jag alltid skryta med att jag har stått i skyltfönstret på PUB och vinkat till människorna utanför :)

                                     
                                          Kan ni se den lilla flickan stå och vinka? :)

               Stockholm var så vackert när denna kyliga novemberdag övergick i kväll

Att röra ett slumrande minne och hjärta

Igår berättade min dotter att hennes hund, Hero idag skulle följa med till hennes praktikplats. Där bor en gammal dam som helst håller sig för sig själv. Men under veckorna som de har samtalat har damen berättat om sitt liv. Om hur hon har levt ensam och endast haft sällskap av sina djur. Kärast av dem alla har hennes hundar varit. Varje gång har de sedan samtalat om djuren och om glädjen de skänker. Så idag följer Hero med för att den gamla damen och han ska få träffas. Kanske uppstår ett av de där magiska ögonblicken då ett djur når dit vi människor inte längre kan komma.

Ett sådant tillfälle var för några år sedan då dottern arbetade på ett äldreboende. Där fanns en gammal man som gradvis hade försvunnit in i sig själv. Han var nu rullstolsbunden och behövde hjälp med det mesta. För att stimulera honom fick han alltid vara med vid sångstunder, kaffekalas och andra aktiviteter som ordnades. Oftast satt han i sin rullstol och hängde utan att visa intresse för det som hände. En dag tog dottern med  vår labrador Nisse till arbetet för att de boende skulle få träffa en hund vid eftermiddagskaffet. Nisse gick glatt viftande på svansen runt och hälsade på alla. Det blev förtjusta små rop, slickade händer och en och annan kaka som "råkade" tappas i golvet. När Nisse kommer fram till den gamle mannen blir han stilla. Inte det där yviga glatt viftande längre, utan han bara sätter sig stilla bredvid mannen rullstol. Nära, nära. Så helt plötsligt lyfter mannen sin hand från knät och klappar Nisse på huvudet. Långsamt smeker han det mjuka svarta huvudet. Ögonblicket blir magiskt där en vänlig labrador når dit ingen annan gjort på länge . En stund där tiden tycktes stanna och många fler hjärtan än den gamle mannens blev djupt och innerligt berörda.