Att röra ett slumrande minne och hjärta

Igår berättade min dotter att hennes hund, Hero idag skulle följa med till hennes praktikplats. Där bor en gammal dam som helst håller sig för sig själv. Men under veckorna som de har samtalat har damen berättat om sitt liv. Om hur hon har levt ensam och endast haft sällskap av sina djur. Kärast av dem alla har hennes hundar varit. Varje gång har de sedan samtalat om djuren och om glädjen de skänker. Så idag följer Hero med för att den gamla damen och han ska få träffas. Kanske uppstår ett av de där magiska ögonblicken då ett djur når dit vi människor inte längre kan komma.

Ett sådant tillfälle var för några år sedan då dottern arbetade på ett äldreboende. Där fanns en gammal man som gradvis hade försvunnit in i sig själv. Han var nu rullstolsbunden och behövde hjälp med det mesta. För att stimulera honom fick han alltid vara med vid sångstunder, kaffekalas och andra aktiviteter som ordnades. Oftast satt han i sin rullstol och hängde utan att visa intresse för det som hände. En dag tog dottern med  vår labrador Nisse till arbetet för att de boende skulle få träffa en hund vid eftermiddagskaffet. Nisse gick glatt viftande på svansen runt och hälsade på alla. Det blev förtjusta små rop, slickade händer och en och annan kaka som "råkade" tappas i golvet. När Nisse kommer fram till den gamle mannen blir han stilla. Inte det där yviga glatt viftande längre, utan han bara sätter sig stilla bredvid mannen rullstol. Nära, nära. Så helt plötsligt lyfter mannen sin hand från knät och klappar Nisse på huvudet. Långsamt smeker han det mjuka svarta huvudet. Ögonblicket blir magiskt där en vänlig labrador når dit ingen annan gjort på länge . En stund där tiden tycktes stanna och många fler hjärtan än den gamle mannens blev djupt och innerligt berörda.