Att så ett frö

En rad med jordfyllda krukor på fönsterbrädan. Jag tittar till dem flera gånger varje dag. Och så äntligen. Små gröna prickar som skymtar precis där jorden spricker. Vecklar ut sig till späda plantor som väcker mina moderskänslor. De vårdas med en överraskande ömhet. Jag vattnar, vänder krukor och förebrår med mild röst de som har för bråttom och ranglar iväg mot ljuset.

När de sedan flyttar ut måste de fortfarande skyddas. Mot sol, vind, regn och skadedjur. De tuffaste rotar sig i sin nya miljö och börjar producera. Grönsaker i alla former och färger, doftande kryddor och ätbara blommor. Känslan av att skörda råvarorna till dagens middag i den egna trädgården är magisk. Jag blir fylld av vördnad och respekt för moder jord. Som ur små frön ger allt detta tillbaka. Jag älskar att kunna ta del av denna process. Från jord till bord. Och jag har full kontroll och vetskap över hur råvarorna till min mat är producerade.

Det flesta jag träffar tycker likadant. Det växande intresset för bondens marknad, lokala gårdsbutiker och affärernas sortiment av ekologiska produkter visar på samma sak. Men vad är det som gör att detta behov av kontroll över vad vi stoppar i oss och omsorgen om planeten jorden, inte håller hela vägen fram? Varför lägger vi importerat kött i kundvagnen? Där vi inte vet hur djuromsorgen fungerat. Varför köper vi importerade frukt och grönsaker där 66 procent har bekämpningsmedelsrester? Och vad är det som gör att vi idag äter 50 procent mer kött än 1990, och ökningen i huvudsak är import?

De här sista fick jag lära mig häromdagen när jag lyssnade på Johanna Björklund som pratade om framtidens mat. Johanna undervisar på måltidsekologiprogrammet vid Örebro universitet, och hon hade koll på läget. Skönt att det finns kunskap. Om hur vi kan och måste göra för att få en hållbar livsmedelsförsörjning i framtiden. För något måste vi göra. Maten vi äter idag bidrar till att vi överskrider de ekologiska gränserna för vår planet. Det är inga domedagsprofetior, det är fakta.

Och som kloka Johanna sa, vi behöver sprida kunskap. Så att alla vi konsumenter förstår konsekvenserna av vårt handlande. För vi har det starkaste vapnet av alla. Som rätt använt kan förändra det mesta. Vi har konsumentmakt.

Konsumentmakt var ordet. Mitt frö till er idag.

Att följa sitt hjärta

Känns som en passande rubrik idag. Senaste tiden har innehållit många möten där lusten och behovet av att följa sitt hjärta varit ett återkommande tema. Allt från samtalet med den blivande studenten som med ångestblandad förväntan funderade över framtiden, till vännen mitt i livet som fått en oväntad längtan till något annat. 

Och idag åt jag lunch med femton andra kvinnor som alla på olika sätt följt sitt hjärta, förverkligat sina drömmar och blivit företagare. Jag blir så inspirerad och fylld av energi av dessa möten. Vilken kraft det frigör! Det där att följa sitt hjärta. Och tänk vad energi som går förlorad hos alla de som inte vågar. Vågar tro på vad hjärtat viskar. Tro på den egna kraften. Det där allra längst inne i bröstet som får lusten att bubbla, tankarna att virvla och kreativiteten att flöda. Som får både kropp och själ att sjunga av glädje.

Jag hoppas fler vågar följa sina hjärtan och göra det de verkligen vill. Vare sig det handlar om att förverkliga en dröm om ett eget företag, en utbildning, ett nytt jobb eller växla ner till ett långsammare livstempo. Att välja väg utifrån vad som känns bäst. Inte utifrån verkliga eller inbillade förväntningar. Från sig själva eller andra.

Ofta krävs det mod och beslutsamhet. Men jag lovar att alla vi som har vågat finns där vid din sida. Uppmuntrar och stöttar. För vi vet. Att när man följer sitt hjärta börjar både kropp och själ att sjunga av glädje.

Så våga ta steget, är dagens råd. Av hela mitt hjärta.

Längtan och väntan

Så känns det just nu. Längtan efter våren. Otålig väntan på att snö och kyla ska ge sig för denna gången. Samtidigt njuter jag av hur solen värmer mitt på dagen när nattfrosten har jagats bort. Det går långsamt i år. Och åt det kan jag inte göra ett endaste dugg. Därför är det bara att fortsätta längta och vänta.

Funderar lite på denna vår mänskliga otålighet. Hur lätt vi glömmer att bara vara här i nuet. Och vi tycks bara bli otåligare och otåligare. Denna otålighet blir ibland nästan absurd. För även om jag älskar advent och all den förväntan som finns inför julen, känns det lite konstigt när affärerna börjar packa upp julsakerna i oktober. Och semlor i december? Eller små frostnupna penséer i februari? Frostkänsliga sommarblommor i början av maj, som liksom aldrig riktigt hämtar sig igen. Och postorderkataloger som dimper ner i brevlådan under mellandagarna, fyllda med sommarkläder. Har då inte vår längtan  gått lite över styr? Varför kan vi inte tåla oss en stund till?

Vi missar ju en massa som händer under tiden. Tiden som är så viktig. Som vi egentligen inte har råd att slösa bort. För den är ju en del av det värdefullaste vi har. Livet. Var rädda om dem. Tiden och livet. Sluta inte att längta, men låt inte väntan på det som ska komma ta för mycket av tiden som är just nu.