Längtan och väntan

Så känns det just nu. Längtan efter våren. Otålig väntan på att snö och kyla ska ge sig för denna gången. Samtidigt njuter jag av hur solen värmer mitt på dagen när nattfrosten har jagats bort. Det går långsamt i år. Och åt det kan jag inte göra ett endaste dugg. Därför är det bara att fortsätta längta och vänta.

Funderar lite på denna vår mänskliga otålighet. Hur lätt vi glömmer att bara vara här i nuet. Och vi tycks bara bli otåligare och otåligare. Denna otålighet blir ibland nästan absurd. För även om jag älskar advent och all den förväntan som finns inför julen, känns det lite konstigt när affärerna börjar packa upp julsakerna i oktober. Och semlor i december? Eller små frostnupna penséer i februari? Frostkänsliga sommarblommor i början av maj, som liksom aldrig riktigt hämtar sig igen. Och postorderkataloger som dimper ner i brevlådan under mellandagarna, fyllda med sommarkläder. Har då inte vår längtan  gått lite över styr? Varför kan vi inte tåla oss en stund till?

Vi missar ju en massa som händer under tiden. Tiden som är så viktig. Som vi egentligen inte har råd att slösa bort. För den är ju en del av det värdefullaste vi har. Livet. Var rädda om dem. Tiden och livet. Sluta inte att längta, men låt inte väntan på det som ska komma ta för mycket av tiden som är just nu.