När livstråden brister stannar tiden för en stund

Och orden tar paus. Ger sorgen utrymme att finnas till. Vår pappa-farfar-svärfar dog för några veckor sedan efter en hjärtinfarkt. Somnade in med sönerna vid sin sida. Han blev 85 år och klarade sig utan hjälp ända till de sista dagarna. Det är så det borde få vara för alla. Ändå är sorgen och saknaden stor. En älskad person finns inte hos oss mer och han kommer alltid fattas oss. Nu väntar begravning på luciadagen och det känns fint att få ta avsked en dag när ljus och sång lyser upp vintermörkret.

Det är tyvärr inte den enda livstråd i min närhet som har brustit. En omtyckt kollega fick i förra veckan ge upp kampen mot sin cancersjukdom. En ung kvinna mitt i livet. Älskad hustru och älskad mamma till tre små barn. Hon borde också ha fått bli 85!

Många är vi som har följt Carolinas blogg under hennes kamp mot sin sjukdom. Förbannat cancern men också beundrat Carolinas förmåga att hela tiden leva livet fullt ut. Att se det positiva i varje stund och aldrig låta sjukdomen ta över hennes liv. Vi hoppades så att hon skulle klara det. Efter operationen i höstas var ju cancern borta. Ändå kom den tillbaka. Och sen gick det så fort. Nu blir det två begravningar på en vecka. Den ena som en sorglig men naturlig avslutning på ett långt liv. Den andra så onaturlig och fel som det bara kan bli.

Samtidigt måste vi hjälpas åt att minnas både farfar Sten och Carolina som de älskade människor de var. Prata om alla roliga och fina minnen vi har. Bära med oss dem i hjärtat som den värdefulla skatt de är. Sen måste vi låta tiden och livet fortsätta. Och låta orden hjälpa oss att hålla deras minnen levande. Det är vi skyldiga både dem och oss själva.