Igår var jag och dottern på Gothenburg Horse Show. En av programpunkterna var en clinic med dressyrryttaren Patrik Kittel. Han skulle rida två av sina hästar, en yngre och en lite äldre tävlingshäst samtidigt som han berättade för publiken hur han tränar sina hästar. Det han sa var intressant och lärorikt. Det var också fantastiskt roligt att se två så fina och svenskfödda hästar som dessutom var mor och dotter. Men den stora behållningen var hur Patriks kärlek till hästarna genomsyrade allt han sa och gjorde. Orden nästan stockade sig när han beskrev hur han fick rysningar av välbehag varje gång han red Deja, den äldre av hästarna. Och skrattet kom gång på gång när han beskrev hur fantastiska de var att arbeta med. Han berömde och log med hela ansiktet så fort de gjorde vad han bad om.
Med stor ödmjukhet inför sin egen insats och insikt om sina brister som ryttare, berättade han om hur han med stor envishet och ännu större kärlek till hästarna, har tagit sig dit han är idag. Och att han fortfarande får öva varje dag på sina svagheter som ryttare. Hur stunderna när häst och ryttare är i totalt samspel blir till ren lycka. Glädjen i rösten och de små fnissen som hela tiden bubblade fram, fick alla i publiken att fnissa med.
De som visar ödmjukhet och respekt för andra, tycks liksom lysa av sig själva. Vad de än sysslar med. Patrik Kittel är en av dem. Dessutom är han en riktig hästkille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar